Dödshjälp för äldre och friska provocerar
KRÖNIKA. "Med vad jag själv uppfattade som nattsvart satir beskrev jag hur man försökte göra döden lockande genom att införa särskilda dödshotell där den som ska dö kan ta in med sina nära och kära."
Merete Mazzarella
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den fråga reportaget ställer oss inför är alltså: ska friska livströtta äldre få rätt till dödshjälp? Det är ju en extremt provocerande fråga för i den mån vi alls kan tänka oss dödshjälp brukar vi föreställa oss att den ska vara förbehållen svårt sjuka. Men själv skrev jag 2004 en mörk framtidsskildring, romanen November, i vilken jag föreställde mig ett samhälle som kör med slagordet "Dö frisk!" - inte av omtanke om medborgaren utan för att spara pensions- och omvårdnadskostnader. Med vad jag själv uppfattade som nattsvart satir beskrev jag hur man försökte göra döden lockande genom att införa särskilda dödshotell där den som ska dö kan ta in med sina nära och kära, bo lyxigt, äta en utmärkt Sista Måltid och ta avsked. När boken kom ut visade det sig till min bestörtning att inte så få läsare verkligen uppfattade min skildring som lockande. Och när nu Hagman först talar om den hund hon måste låta avliva och som lugnt och tryggt fick somna in i hennes famn och sedan undrar varför människor måste ha det sämre - ja, då tänker faktiskt också jag, helt hastigt, att varför inte?
Det är lätt att moralisera över Hagman. Man kan fråga sig om det ändå inte finns någon som skulle bli ledsen om hon tog sitt liv. Men det är inte säkert att det finns någon som skulle bli ledsen även om det troligen finns en och annan som skulle få ont samvete. Man kan också säga att hon saknar ödmjukhet, att hon borde kunna ta till tacka. Men jag tänker mig att hon oroar sig för vad som komma skall. Ännu för några decennier sen bekymrade sig de äldre ganska litet för sin ålderdom för man uppfattade att man levde i ett välfärdssamhälle under fortsatt utveckling. Nu lever vi i ett välfärdssamhälle under avveckling och också vi som inte är stort mer än sexti oroar oss, för vi representerar ju den demografiska bomben, den demografiska tsunamin. Lika lite som Carl Appelberg som för några veckor sen skrev en berörande kolumn om sin generation - den som är född kring 1930 - vill vi ligga länge i blöjor. För ett par år sen läste jag en intervju med en finsk kvinna inte stort äldre än jag som sa att hon börjat tänka på att gå ut en vinterdag och lägga sig i snön och frysa ihjäl. Hon var mycket omtänksam: hon ville underlätta för de närmaste genom att å ena sidan inte dö hemma, och å andra sidan inte gå för långt. Framför allt ville hon underlätta genom att inte ligga dem till last. Men vintrarna är ju snölösa nu för tiden så kanske det är bättre att hålla med Gerd Hagman?