Döden - till vardags och i death metal

Barn såg lik i öppen kista – på öppen gata” löd en av rubrikerna på nyhetssajten MSN:s startsida den 14 april förra året. Artikeln handlade om att en död kvinna låg i en kista med öppet lock i flera minuter, mitt på gatan i stadsdelen Østerbro i Köpenhamn, blottad för förbipasserande. ”Flera personer, både barn och vuxna, passerade liket samtidigt som en misstänkt dödgrävare stod bredvid kistan” stod det. Sedan uttalade sig ett vittne och en begravningsentreprenör chockerat och fördömande om händelsen.

Det kan diskuteras om den ansvariga redaktören på svenska MSN gjorde en riktig nyhetsvärdering när hon eller han bland sina huvudrubriker lade en artikel om att några personer i ett grannland hade sett en död kropp, men det säger en hel del om det västerländska samhällets ambivalenta och dubbla förhållande till döden. Samtidigt som vi som mediekonsumenter ständigt matas med döden, både i fiktiv form i deckarserier som frossar i mördare och obducerade kroppar och verklighetsspeglande nyhetsbilder från krig och katastrofer, så är de döda kropparna i vår närhet tabubelagda.

Döden är en del av livet, brukar det heta, men i så fall är det en del som vi gör det bästa för att förtränga och hålla på avstånd. I romanen Min kamp 1 skriver Karl Ove Knausgård om fenomenet:

”Vi är ständigt omgivna av den döda världens föremål och fenomen. Ändå är det få ting som väcker större obehag hos oss än att se en människa fångad i den, åtminstone om man ska döma efter de ansträngningar vi gör för att hålla de döda kropparna utom synhåll. På större sjukhus är det inte nog med att de göms undan i egna svårtillgängliga rum; också vägarna dit är dolda med särskilda hissar och särskilda kulvertar, och även om man av misstag skulle förirra sig in dit, är de döda kroppar som rullas förbi alltid övertäckta. När de sedan fraktas bort från sjukhuset sker det från en separat utgång, i bilar med mörktonade rutor”

Han skriver vidare att det egentligen inte finns något praktiskt motiverat skäl till att hålla kropparna avskilda från det levande livet. Döda kroppar innebär vanligtvis ingen smittrisk och är inte farliga på något annat sätt.

”Uteliggarna som fryser ihjäl på bänkar och i portar, självmördarna som hoppar från höga hus och broar, äldre kvinnor som ramlar i trappor, omkomna som sitter fastklämda i sina bilvrak, ynglingen som småberusad trillar i sjön efter en utekväll på stan, den lilla flicka som hamnar under hjulet på en buss, varför denna brådska med att skaffa undan dem? Anständighet? Vad skulle vara anständigare än att flickans far och mor fick se henne där någon timme senare, liggande i snön vid sidan om olycksplatsen, med den krossade skallen lika synlig som den oskadade kroppen, det blodiga håret lika synligt som den rena täckjackan? Öppen för världen, utan hemligheter, så skulle hon ligga där.”

Det Knausgård sätter fingret på är en relativt modern företeelse. Som det verkar har vårt förhållande till döden blivit mer och mer problematiskt. Genom århundradena har vi i större och större utsträckning kommit att ägna oss åt att tränga bort och städa undan de döda kropparna effektivt. Går man riktigt långt tillbaka i tiden kunde skillnaderna i hanterandet av döda kroppar knappast vara större, om man undantar dem som i dag jobbar professionellt med det.

I uppsatsen Döda personers sällskap. Livet efter döden – hanteringen av döda slår Fredrik Fahlander fast att det är svårt att dra några generella slutsatser om gravskicket under stenåldern eftersom det varierade så mycket över tid och geografiskt. Det verkar nästan som att varje litet samhälle hade sina egna seder. En sak man kan säga säkert är dock att stenåldersmänniskorna hade ett mer odramatiskt sätt att förhålla sig till de döda.

Boken Förvunnen värld av Maja Hagerman baseras på det som kom fram under de utgrävningar som gjordes innan den nya sträckan av E 4 mellan Uppsala och Tierp skulle byggas. I den skriver Hagerman bland annat om gravskicket under forntiden i våra trakter. Utgrävningarna visar att hanteringen av de döda var en omfattande procedur. Fynden visar att kropparna genomgått skelettering – skelettet har rengjorts från muskler, senor och andra mjukdelar – och därefter jordbegravts, för att senare ha grävts upp igen innan de kremerats på bål.

De kvarvarande benresterna krossades och ”bakades” sedan tillsammans med stenskärvor in bredvid stenblock som blev ett slags svårupptäckta gravar där de döda återförenades med naturen genom att gå upp i den. Malstenar på gravfälten indikerar också att en del av benen malts till benmjöl som kan ha använts i olika sammanhang. Till exempel att ”så” den döde genom att plöja ner benmjölet i åkern för bättre skördar.

Under utgrävningarna förbryllades arkeologerna också av fynd av benbitar i bosättningarna och nära järnframställningsugnarna. Maja Hagerman spekulerar i att man kan ha använt människoben vid smide för att ge till exempel metallen i svärden extra kraft. Men människorna för 3 500 år sedan kan också ha förvarat benbitarna i hemmen som minne av de döda. Bitar av skallbenets ovansida, så kallade skalltak, tycks ha varit extra populära, antingen som ett slags kultföremål eller som bränsle vid vapensmidet.

Kvarlevorna av de döda kunde förvaras i en ask på en särskild plats i hemmet. Där fyllde de antagligen en funktion, som en kontakt med döden och eftervärlden, som länge har varit försvunnen i vårt moderna samhälle. Ett hål som många försöker fylla på andra sätt. Litteratur och tv-serier som frossar i mord och döda kroppar har vi varit inne på, men även musik kan fylla en sådan funktion, i synnerhet olika former av metal handlar specifikt om döden.

Gör man det enkelt för sig kan man säga att hårdrocken föddes och hittade sin form på 70-talet. Den blev snabbt den hårdaste och mest utskällda musikgenren. Under 80-talet växte flera extrema subgenrer fram med artister som flyttade fram gränserna för vad man kunde sjunga om, för hur våldsamma scenshowerna kunde vara och för hur långt utanför det övriga samhället man kunde ställa sig. Det mest provocerande temat visade sig vara döden i olika former.

Att death metal fick sitt kanske starkaste fäste i världen i Sverige, ett land som inte hade varit i krig på 200 år och inte drabbats av några större naturkatastrofer, var knappast en slump.

Ur den tidiga death metal-scenen växte också den parallella genren black metal fram, som skulle bli den mest extrema av alla under de närmaste åren. Den fick sitt starkaste fäste i Norge som kom att skakas av både kyrkbränder och mord förknippade med metalscenen under 90-talet.

De flesta 90-talsbanden var norska, men den första och fortfarande största förgrundsfiguren blev svensken Per Yngve ”Dead” Ohlin, som kallades Pelle av sina vänner. Trots att han bara hann medverka i två studioinspelade låtar och en liveskiva med bandet Mayhem innan han tog sitt liv, blev han något av black metals Jim Morrison. När Pelle Ohlin var elva år råkade han ut för en olycka på en skridskotur som ledde till att mjälten sprack. Han var kliniskt död en stund på sjukhuset men läkarna lyckades återuppliva honom.

Nära döden-upplevelsen ledde till en stark fascination för döden som han fick utlopp för när han i tonåren började spela metal. Han sjöng i Stockholmsbandet Morbid, men flyttade sedan till Norge där han blev sångare i black metal-bandet Mayhem. Han och de andra medlemmarna kom snabbt överens om att Mayhem skulle bli det mest extrema bandet på alla vis.

Pelle Ohlin ska ha burit omkring på en död kråka i en påse i fickan som han tog upp och luktade på för att komma i rätt stämning inför inspelningar. Innan bandet hann få något riktigt genombrott orkade den deprimerade Ohlin dock inte leva längre och sköt sig med ett hagelgevär i bandets gemensamma villa i Kråkstad två mil utanför Oslo.

Efter sig lämnade ”Dead” låttexten Life eternal och ett avskedsbrev. Den person som hittade honom var bandmedlemmen Øystein ”Euronymous” Aarseth, som i stället för att ringa till polisen direkt åkte till närmaste butik och köpte en engångskamera med vilken han tog bilder på kroppen. De skulle senare användas till omslaget till albumet Dawn of the black hearts.

När kroppen hade hämtats och Øystein Aarseth, trummisen Jan Axel Blomberg och kompisen Jon Kristiansen skulle rengöra rummet upptäckte de att det fanns en mängd bitar av det sönderskjutna skallbenet utspridda på golvet, som de då sparade.

Skallbitarna skickades sedan med post till personer inom black metal-scenen som Aarseth tyckte förtjänade dem. Han tillverkade också smycken av benbitar, som han och Blomberg bar.

Aarseths handlande efter självmordet väckte avsky hos många för att han hade visat kallsinnighet inför kompisens bortgång och hade använde Ohlins död i marknadsföringssyfte. Men det starkaste skälet var troligen det förhärskande tabut mot döda kroppar. Att det var just bitar av skallbenet som blev bevarat för tankarna till fynden vid E 4-utgrävningarna, där samma del av skeletten tycks ha fyllt något slags helig funktion eller fungerat som terapi. Då antagligen fullt normalt, nu så pass tabubelagt att det skulle kunna ge två års fängelse för brott mot griftefriden.

Det Mayhem som i dag spelar in skivor och ger konserter har två tidiga medlemmar kvar (Jan Axel Blomberg och Jørn Stubberud) och anses inte särskilt farliga längre. Tronföljarna som black metals mest extrema band är i stället Watain från Uppsala, som gjort sig kända för både kvalitativ musik och en genomtänk estetik.

Medlemmarna i bandet försöker att i mesta möjliga mån stå utanför samhället och provocerar med sina mässliknande scenshower där det förekommer rikligt med grisblod och annat slaktavfall.

I reportageboken Blod Eld Död – En svensk metalhistoria berättar sångaren Erik Danielsson att han vill ”ge en inblick i den värld som de flesta inte låtsas om eller vänder sitt huvud bort ifrån när de råkar stöta samman med den”. Det gör de på flera sätt.

Döden som fenomen symboliseras av grisblodet, men slaktavfallet kommer ju också rent konkret från en köttindustri som de flesta bidrar till genom att äta kött, men helst vill slippa konfronteras med för att man innerst inne vet att mycket där inte går rätt till.

Man brukar säga att ett samhälle får de medborgare det förtjänar. Det får också de kulturyttringar det förtjänar och kanske framför allt de kulturyttringar det behöver för att fylla luckor, bearbeta trauman och gräva fram det som är bortträngt men viktigt.

I Min Kamp 1 kommer Knausgård fram till att det finns två olika system för döden. Det ena hemligt, mörkt och tungt (den konkreta döden, som finns nära). Det andra öppet, lätt och ljust (döden i medierna, som är filtrerad in i vår verklighet). Ibland möts de två systemen, som när Watain framkallar obehag hos publiken genom fiktiv död och lukten av verkligt blod och när MSN rapporterar om hur människor reagerar när en död kropp dyker upp i vardagen.