Foajén på Den lilla teatern är full av små människor i reflexvästar. Förväntningarna surrar i luften. Alla ska på Teater Spektaklets dockteaterföreställning ”Guldlock och de tre björnarna”.
– Det är spännande att få gå med det här yngsta gänget som är runt två år, för de flesta är det allra första teaterbesöket, berättar Monica Fariña, förskollärare på Vildrosens förskola i Uppsala.
Ett mindre kaos bryter ut när föregående föreställnings publik blandar sig med den kommande. Men alla återförs strax till ordningen av Per Löfblad, den ena hälften av Teater Spektaklet, som agerar dörrvaktmästare och berättar att nu börjar det snart. Efter ett visst pusslande sitter alla äntligen ner i salongen, de minsta på färgglada trasmattor på golvet längst fram. Barnen skrattar högt när nallefar på scenen mornar sig under en specialbyggd dusch. En liten flicka har synpunkter på musiken under föreställningen, men Margaretha Löfblad, den andra Teater Spektakelhälften, spelar på med dockorna och deras repliker.
– Tyvärr är det inte läge att inleda någon dialog med publiken under spelet, för då är man rökt. Däremot kan man svara på frågor efteråt, säger hon medan hon torkar svetten ur pannan efter att sista barnet lämnat lokalen.
Det är ständigt nya smååringar att spela för. ”Guldlock och de tre björnarna” har spelats i flera år och till hösten ska den 800:e föreställningen ges. Så är det med många av gruppens produktioner, de finns länge på repertoaren. Generationer av Uppsalabarn har mött gruppens skapelser som marionettdockan Anna, handdocksmössen Harry och Morris, commedia dell-àrtedockorna i musikpantomimen ”Pulcinella” och den lilla nyfikna valpen Pompe, för att nämna några från de 20 dockteaterproduktioner Teater Spektaklet har gjort.
Makarna Löfblad är uppvuxna i samma stad, Ludvika, och kände varandra lite grann när de kom till Uppsala för att läsa på universitetet. Margaretha gick med i en fri grupp, Positivteatern. Det var de som hittade Den lilla teaterns lokaler som då var en bortglömd lagerlokal med ett förflutet som cykelfabrik. De byggde, snickrade och målade själva och 1973 satte de i gång att spela teater där. Några år huserade Dockteater Totem i lokalerna. Margaretha Löfblad började hos den; lönen som dockspelare var 3000 kronor per månad.
– Jag spelade Nalle Puh på Stadsbiblioteket på förmiddagarna och var statist i Delblancs pjäs ”Prästkappan” på Stadsteatern på kvällarna för att fylla ut, berättar Margaretha Löfblad.
Per Löfblad hade några extraknäck som student och fick höra av en kompis att det behövdes folk på den lilla dockteatern på St Persgatan. Den första frågan han fick vid anställningsintervjun var: ”Har du körkort?”.
– I och med detta var det klart, berättar Per Löfblad.
Han och Margaretha arbetade här ett tag, men så bestämde de sig för att söka jobb tillsammans hos en dockteater i Kiel i Tyskland. Det var också samma år som duon blev ett par även privat. De delade allt från en enda lön till ett dragigt vindsrum. När de återvände till Uppsala beslöt de för att starta en egen dockteatergrupp.
– Min mamma kom på namnet, Teater Spektaklet, berättar Margaretha Löfblad.
Den första föreställningen de gjorde hette ”Anna eller ingenting alls” och till den gjorde Uppsalakonstnären Adrian Hancoop affischen. Sedan följde flera småbarnspjäser och en blev till och med utvald att medverka vid en svensk teaterbiennal, "Hönan som skulle till Dovrefjäll". 1989 tog Teater Spektaklet tillsammans med Panikteatern över Den lilla teatern på S:t Persgatan och där har de båda grupperna kamperat sedan dess. Varje vår och höst ordnar de gästspelsserier av välrenommerade barnteaterföreställningar och spelar själva där förstås. Men de behöver turnera för att verksamheten ska går runt.
Genom åren har dockspelare och dockmakare hyrts in och gruppen har samarbetat med musiker som gruppen Omnibus. Per och Margaretha har hela tiden varit gruppens kärna, dess konstnärliga ledare, dockspelare, docktillverkare, turnéläggare, scenbyggare, ljussättare, chaufförer och biljettförsäljare. Deras kroppar har tagit stryk av allt bärande och byggande.
– Slitigt? Visst, men det roliga har övervägt genom åren. Och vi har inte bara lyckats försörja oss själva utan också våra två barn, säger Per Löfblad.
– Och vi tycker fortfarande det är roligt, så varför sluta, säger Margaretha Löfblad.