Djupt personlig - men aldrig intim
Årets nobelpristagare Herta Müller skriver med sällsynt allvar och precision. Hon gestaltar sitt förflutna utan att idealisera och det personliga utan att bli privat, skriver Håkan Lindgren, som särskilt rekommenderar essäboken Kungen bugar och dödar samt Müllers tidigaste böcker.
Foto: Illustration Maria Westholm
De båda meningarna innehåller så mycket som är typiskt för henne, som ett koncentrat av det hon har skrivit. Här finns det ensamma främlingskapet inför världen: någon som, redan som barn, tänker att hon inte vet hur man lever. Här finns barndomen på landet: hon växte upp i en tyskspråkig bondby i västra Rumänien, något hon ständigt återvänder till i sina böcker. Lika ofta som till byn återkommer hon till sina erfarenheter av den rumänska diktaturen. Hon flyttade in till stan, började skriva och erbjöds snart att samarbeta med Securitate, som genom henne ville få upplysningar om hennes författarvänner. När hon vägrade blev hon av med jobbet, förhördes och trakasserades, och tvingades slutligen att emigrera till Väst 1987. Sedan dess bor hon i Tyskland, ett land där hennes språk hör hemma, men inte hon själv. Med tanke på dessa erfarenheter kunde man vänta sig att hon skulle idealisera den där lantliga barndomsbyn, men det är just vad hon inte gör, och där visar sig hennes stora integritet och hennes egenart.
Debutboken Flackland, liksom flera av hennes senare böcker, beskriver den jäsande och ruttnande växtligheten i byn, och de för barnet obegripliga, strängt traditionsbundna vuxna, vars fördomsfulla regler gör ett tungt liv ännu tyngre. Hennes Nitzkydorf var ingen bullerby och hon vägrar försköna det hon minns.
Den tyngande atmosfären i byn, allt det där som var obegripligt för barnet, berodde inte bara på den lantliga inskränktheten. De vuxna var märkta av saker de inte talade öppet om: kriget, där många bybor höll på Hitler (Müllers far var SS-soldat), och den sovjetiska ockupationen efteråt, när Rumäniens tysktalande befolkning deporterades till arbetsläger som en kollektiv bestraffning. Müllers mor var en av de deporterade.
Hennes kritiska beskrivningar av bylivet har gjort att hon också har blivit illa sedd av den tyskrumänska minoriteten: de förväntar sig lojalitet av sina egna. Samtidigt som hon förhördes av Securitate vägrade byborna sitta bredvid hennes mor på hästskjutsen. "Tillhörigheter har skadat mig mer än främlingskap", säger Müller själv.
För de läsare som ännu inte upptäckt henne kunde läget inte vara mycket bättre. Åtta titlar finns på svenska, alla utom debutboken översatta av Karin Löfdahl. Jag skulle särskilt vilja rekommendera essäboken Kungen bugar och dödar. Bokens nio essäer om språk och minne kretsar kring de inre, privata associationer från ett föremål till ett annat som de flesta snart lär sig avfärda som barnsliga. Herta Müller gör tvärtom, hon håller hårt fast vid dem, och väver ihop dem med det omgivande samhällets historia på ett oefterhärmligt sätt. Låter det tungt? Tvärtom, det är lättläst, samtidigt som det är skrivet med sällsynt allvar och precision. Så många blandar ihop personligt och privat, men Müller lyckas vara djupt personlig samtidigt som hon aldrig blir intim med läsaren.
Jag vill också rekommendera hennes tidigaste böcker: Flackland, Människan är en stor fasan på jorden och Barfota februari. Där finns en fantasifullhet jag ibland saknat i hennes senare böcker, som har en tendens att bli allt mer glädjelösa. Det var just de korta, egensinniga prosastyckena i Flackland som gjorde att jag fastnade för Herta Müller när jag hittade henne på ett bibliotek långt innan nobelprisryktena började surra kring hennes namn.
I essäboken Der Teufel sitzt im Spiegel har Herta Müller formulerat något som liknar ett personligt credo, ett stycke där hennes stränga syn på det egna skrivandet och hennes tro på litteraturens betydelse kommer till uttryck. I min översättning:
Innan jag skriver en mening betraktar meningen mig. Jag börjar skriva den när jag tror mig veta hur den ser ut. Men varje gång visar det sig att jag inte på långt när vet hur den ser ut när jag tror mig veta det. Jag måste söka och söka. Ständigt söka nya ord och nya ordföljder för att träffa det som meningen består av. För att sätta ihop meningen så som den ser sig själv.
Det är en lögn om jag inte skriver meningen så som den uppfattar sig själv. Lögnen förblir inte tyst. Det är en lögn som skriker. Det är som när man ser någonting och påstår sig se något annat. Det märker man själv, det märker framför allt meningen, och den visar det inte bara för mig, den visar det för alla som läser den, att den inte är sådan som den ser sig själv. Alla som kan läsa märker det.
Så jobbar vi med nyheter