Djupt obehagligt

Redan i den här inledande scenen avslöjar Paul Andrew Williams vad hans film framför allt annat ska innehålla - översnackig dialog där allt som sagts på ett sätt absolut måste sägas på ett andra och tredje sätt, ofokuserat foto och kvinnor som lider.

Filmens slutscen har en antydan till social kommentar, men det är mest en bieffekt av handlingen. Paul Andrew Williams är främst intresserad av snabba våldsutbrott med kvinnors skrik och gråt i centrum. På det viset är London to Brighton en djupt obehaglig film, på alla andra sätt är den helt likgiltig.
Här har vi en psykopatisk gangster, lika okarismatisk som välskräddad och med en maskinell pedofil till far, vi har en hallick som vi först möter när han säljer sin flickvän till kompisarna, vi har en prostituerad med samvete och en förrymd elvaåring som får se alldeles för mycket av vuxnas mörker. Jotack, vi förstår, världen är hård mot de små och sådant här förekommer men vad hjälper det när Paul Andrew Williams inte anstränger sig det minsta för att vi ska känna något med personerna.

I stället försöker han göra den tämligen linjära berättelsen mer modern med omvända tidsplan och parallella förlopp, ingetdera hjälper oss närmare karaktärerna och det hjälper inte heller filmen upp till den tajta actionnivå som Williams antagligen drömde om innan han gjorde en i grunden misogyn film som dessutom är sällsamt tråkig.

Djupt obehagligt

En sliten kvinna med ena ögat igenmurat störtar in på en sjabbig toalett tillsammans med en liten flicka med läpptiftet utsmetat i ansiktet. Fotot fladdrar mellan dem, deras panik är uppenbar och eftersom det är film förstår man att de är på flykt undan något.