– Det kommer att bli drömlikt och magiskt, säger Gabriella Lambert-Olsson, medlem i Divine.
Utanför Gabriellas hem i Lidingö faller snöflingor mot marken. Hon har precis tvättat och dottern Lydia spelar dator. Den fridfulla scenen är emellertid lite vilseledande sett till den senaste tidens digra engagemang.
– Under den här perioden är det mycket jobb för oss musiker, säger Gabriella och tillägger, utan tvekan:
– Men det är bara kul.
Soprantrion Caroline Gentele, Katarina Böhm och Gabriella Lambert-Olsson hade känt varandra i flera år när de 2007 bestämde sig för att starta gruppen Divine. I kölvattnet av deras succéartade julskiva ”A Divine Christmas” har spelningar i både P1 och TV4 skvalpat in. Det ligger helt i linje med deras uttalade ambitioner.
– Vi såg det som vårt uppdrag att göra opera och klassisk musik tillgänglig för alla och gör det fortfarande, förklarar Gabriella.
Att lika gärna sjunga i en hembygdsgård som i ett operahus är en del av strategin. En annan handlar mer om tron på musikens och röstens förmåga att nå ut, oavsett förkunskaper eller preferenser hos lyssnaren.
– Opera handlar om livet och känslorna, den är allmänmänsklig på det sättet. Man behöver absolut inte ha några förkunskaper för att kunna ta till sig musiken.
Gabriella berättar att hon introducerat opera för barn i årskurs ett till fem. De hade inga problem med att identifiera olika känslor och uppskatta klassiska stycken av både Grieg och Mozart.
– Det handlar om att ha ett öppet sinnelag, om att vara mottaglig. Och det är barn i allra högsta grad.
Gabriella håller inte med människor som menar att den populariserade operan är en vulgär avart som borde utplånas. Om förmenta operakonnässörer avfärdar Divine som lättviktare är det av okunnighet: de tre sopranerna är utbildade på toppnivå och förenklar aldrig någonting sångmässigt. Den erkänt svåra Nattens drottning-arian i Mozarts Trollflöjten sjunger de exempelvis i originaltonart.
– Men vi sätter in det vi gör i ett sammanhang och kommunicerar med publiken, gärna med hjälp av humor och självironi. Om operan inte ska dö måste den bli mer tillgänglig.
2009 uppträdde de i Uppsala för första gången.
Gabriella beskriver publiken som akademisk och kunnig.
– Och de hade ingenting emot att vi gjorde ett framförande som kanske var mindre allvarstyngt än de var vana vid. I slutändan tror jag att det är svårt att stå emot kärlek och glädje. Och den mänskliga rösten.