Distinkta låtar

MOGENROCK. I en ständigt föränderlig artist- och musikindustri är det få saker som känns så tryggt förutsägbara som en ny skiva med Ulf Lundell.
Oavsett att han närmar sig sextiostrecket och gjort mer eller mindre vaga utfästelser om att sätta punkt för scenlivet, är det mesta sig likt i Lundell-land, med nya cd:n som en inte oangenäm påhälsning av en gammal bekant. En Jack i mogenversion.

Och han projicerar sin oförlösta längtan in i drömmen om Kvinnan som är lugn och stark och stannar hela livet.
Den musikaliska inramningen är också väldigt, väldigt typisk Lundell, mogenrock i feta arrangemang varvat med akustiska spår med lätt romantiserade stråkar i fonden. Och melodier som bygger på de mest rudimentära ackordvändorna.

Likväl har man som sagt ganska trevligt i hans sällskap. Låtarna har trots allt blivit mer distinkta och ordmassorna mer tuktade än på hans 90-talsskivor. Ta t ex Spike, en förtjusande liten Dylan-trudelutt om en saknad hund. Eller Butiken, en fin bild av medelålderns existentiella credo.
Och allting förutsätter den konsekventa, återkommande självbekännelse som är Ulf Lundells styrka. Och svaghet.

Distinkta låtar

Den musikaliska inramningen är också väldigt typisk Lundell, mogenrock i feta arrangemang varvat med akustiska spår med lätt romantiserade stråkar i fonden, konstaterar Ulf Gutsvasson.