Omslagsbilden med sina färgglada lampor och mörka dansgolvssilhuetter är magisk i sin enkelhet – det är en bild av glädje, förväntningar och ungdomsäventyr. Håkan Hjulströms nyutgivna bok ”Diskoteken i Sverige, branschen som försvann” är ett förtjänstfullt nedtecknande av en musikalisk epok som har format många svenskars förhållande till populärmusik idag. Läsaren får inblickar i allt som hänt sedan diskon började konkurrera med dansorkestrarna i slutet av 60-talet, via storhetstiden på 70- och 80-talet fram till idag. Ibland blir det kanske lite väl djuplodande och kanske främstroligt för de riktiga diskonördarna, men boken bjuder på en nostalgitripp av rang. Och dessutom lösgörs en hel drös av glimrande minnesbilder i mitt huvud från uppväxten i norduppland:
”Frösan” 1990
Jag minns fortfarande mitt första ”Frösan-disko” som om det var igår. I den där källarlokalen på Frösåkersskolan som också skulle tjäna som skyddsrum om ryssen kom, eller om Forsmark skulle explodera. Det var höstterminen -90, jag gick i 7A och man fick ta 811:an från Öregrund till diskot med stort D. Arrangemangsansvaret roterade mellan de äldre klasserna, som fick fixa ett disko per termin för att samla in pengar till klassresan. Den där stickande lukten av rökmaskin och svettiga tonårskroppar känns i näsan när jag tänker på det. Det blå neonljuset som fick alla vita kläder att lysa. Och ”Maffe” som hade koll på dörren. Och så tryckarna: den enda chans man hade att få kramas med en tjej på den tiden.
”Krutan” 1992
Udden intill campingen i Östhammar var sommarens stora nöjesplats på den tiden och lockade folk från hela Uppland. Mobila dj:s från när och fjärran anlöpte dansbanan och monterade upp sina jätteriggar med Cerwin-vega-högtalartorn och ”flygande tefat” vars ljuskäglor snurrade magiskt över den slitna dansbanan. Starlight var den som hade mest grejer – en hel så kallad fyrkantstross överlastad med ljuseffekter. Andra som åkte runt i Uppland på den tiden och spelade var till exempel Peek-A-Boo, Flying dutchman, Moe, Zürich, Safari, Flash och Rotation.
”Ladan” 1994
Folkets hus i Gimo hade länge lockat stora folkmassor. Men sedan blev det dags för elevrådet på Bruksgymnasiet i Gimo att fixa diskon i Idrottsgården, också kallat ”Ladan”. Jag var med och arrangerade, sorterade garderobsbrickor, tog entré och torkade spyor ur hadfaten. Dåtidens stora lokala namn var Gimokillen Per ”Gugge” Gustavsson som spelade skivor varje gång, och alltid avrundade med det som blivit många nordupplänningars tryckar-anthem: ”Moments in love” med Art of noice.
”Statt” 1996
Som ni säkert har förstått av texten ovan var det här en era som satte djupa spår och jag började själv spela skivor. Hasselbacken i Öregrund var hett som sjutton på 80- och delar av 90-talet. Sedan gick det i vågor. Gimo brukshotells pub gällde någon vinter och stadshotellet i Östhammar var stekhett ett tag. Just från ”Statt” har jag ett av mina märkligaste minnen som dj, när jag skulle spela musik till en strippshow (ja det är tyvärr sant). Cd-spelaren hakade upp sig och det blev så stressigt att jag inte ens hann tänka på att det stod halvnakna tjejer på scenen. I dag känns det rätt ofattbart att det kunde vara en accepterad form av underhållning på en svensk diskokväll.
”Norrlands” 1997
Jag flyttade till Uppsala direkt efter studenten och Norrlands nations fredagar blev första anhalt. Uppflugen i ett dj-bås uppe i takhöjd tillbringade jag nästan varje fredag. Sedan rullade det på och jag fick ta över Värmlands fredagar ”Premiär”, under somrarna spelade jag på ”Bryggan”, S-Nerikes tokpopulära sommarklubb som regerar än i dag. Jag hann också med att jobba för Lasse Svensson (se artikel här intill) nere i nattklubben på Sysslomansgatan och vända 60-talslåtar uppe på hans ”vuxen-disco” Hyllan i Saluhallen, innan den brann.
Sunnersta 2014
Jag sitter i förortsvillan med den här diskoboken uppslagen framför mig på barbordet i köket. Skivväskorna är lagda på hyllan sedan några år, men när jag bläddrar väcks minnena till liv blad för blad. Men precis som bokens genomgående tes vill slå fast så verkar det sorgligt nog som att diskodunket där ute i Uppland har tystnat. Vännen som bor kvar i Öregrund berättar att de där diskona som vi upplevde då inte existerar längre. Om det beror på att kidsen har andra intressen (dataspel?) eller bara föredrar att istället socialisera på nätet är oklart. Ett lysande undantag i detta diskomörker finns dock: Skogsvallen i Östervåla, som fortfarande lever upp under somrarna.
Det jag tänker på mest när jag slår igen boken är att Norrköping, Lidköping, Nybro och många andra mindre städer nämns – men att Uppsala saknas helt och hållet.
Därför bad jag vår reporter Nathalie Mark att ringa upp stans mesta diskokung Lasse Svensson och göra reportaget här intill. För att det inte bara skulle bli nostalgiska minnen så tussade vi ihop honom med Lina Ocampo Daza, en representant för dagens unga dj-garde. På unt.se hittar du också en samlad lista över Uppsalas nattklubbar, från 50-talet fram till idag. En riktig nostalgitripp.