Uppsalajournalisten och författaren Sigrid Kahle har gjort det igen: nedtecknat sitt liv i en volym (nummer två), som med sina närmare 700 sidor lika lite som föregångaren (nästan 800 sidor) kan räknas som lättviktig.
Skämt åsido: det är ett remarkabelt internationellt liv som skildras i de båda böckerna, som så småningom ska följas av en tredje. Innehållet är över hövan mångsidigt, faktarikt och kräver en alert läsare med ett visst mått av tid till sitt förfogande.
Säkert finns det många diplomathustrur som bär på fantastiska berättelser om länder, platser, människor och nutidshistoriska skeenden. Men alla har inte förmågan att berätta. Sigrid Kahle, å andra sidan, kan inte låta bli. Hon är en berättare, kunnig, ordrik, erfaren.
Och som 80-plussare lika aktiv som någonsin. Första volymen i självbiografin har titeln Jag valde mitt liv. Den aktuella boken heter Att vilja sitt öde – trots allt.
Trots allt?
– Som diplomathustru – förr – kunde man knappt ha ett eget yrke. Man skulle finnas till hands, ordna bjudningar, stötta... Någon lön var det inte tal om. Många tror att diplomater har gott om pengar. Så är det inte alls, utom vid de stora ambassaderna i Europa och USA, säger Sigrid Kahle, som haft sina perioder av missnöje med diplomatlivet.
Efter att flera gånger ha intervjuat henne, och efter att ha läst de båda böckerna, står det klart för mig: hon är en kvinna som dels sveps med av stora händelser i livet (kärlek bland annat), men också har självkänsla och styrka nog att både vilja och välja under färden.
Oavsett var i världen hon har befunnit sig, har hon bemödat sig om att hålla sig ajour med både politiska och kulturella händelser.
– Och jag har alltid försökt lära mig språket och bli bekant med människorna och miljöerna omkring oss.
Den andra memoarboken tar vid där den första slutar. Sigrid Khale och de två barnen följer maken/pappan, den tyske diplomaten John Kahle, till Delhi. Där upplever hon Indira Ghandis politiska kamp, president Nixons snabba besök och mycket annat – som hon rapporterar om till Sveriges Radio.
– Jag ville ju egentligen bli författare och påbörjade romaner som jag inte avslutade. Diplomatlivet ställde för mycket krav. Journalistik gick däremot ofta bra, säger Sigrid Kahle, som huvudsakligen skrev för Svenska Dagbladet under sina utlandsår.
Hon vistas också i Vietnamkrigets USA, där radikaliteten skärps. Några semesterveckor tillbringar paret och deras två barn på ön Block Island utanför Maine med Olof Lagercrantz och hans familj. Konflikter uppstår och klaras upp, stämningen är en i stunden dramatisk berg -och dalbana.
Sigrid Kahle väjer inte för personliga svårigheter, äktenskapsproblem och oro för barnen, i sina memoarer.
– Jag har utgått från mina dagböcker. Allt är brutalt uppriktigt och sant, försäkrar hon.
I Tyskland och Sverige är familjen också i perioder, i Uppsala bland annat i samband med att Sigrid Kahles pappa, orientalisten H S Nyberg går bort. Så småningom får John Kahle en placering i Sudan och livet där blir den avslutande delen i denna bok två. Liksom i första boken är bilderna många.
– Man kan läsa bildtexterna och avsnitt som särskilt intresserar, om man inte orkar läsa hela boken, säger författaren.
I boken frågar hon sig, bland annat med tanke på Darfur, efter de tre åren i Sudan: ”Hur mycket såg jag? Hur mycket såg jag fel? Hur mycket förstod jag?” En röd tråd går genom båda böckerna och genom Sigrid Kahles liv: ”Vår tro på att djupa förbindelser med andra kulturer kan skapa fred i världen kunde vi inte svika.”
Orden i första bokens avslutning, gäller än i dag för Sigrid Kahle, om än arbetet för världen numera till största delen består av skrivande hemma i lägenheten i Luthagen i Uppsala. På gott och ont följde hon sin man John Kahle runt om i världen. När John gick i pension 1985 landade de i Uppsala. I dag lever Sigrid Kahle tillsammans med författaren Carl-Göran Ekerwald. Hennes barn Marie-Louise (Ise) och Felix lever i Tyskland. John Kahle gick bort 2003.