I kväll har filmen Hysteria premiär, en komedi som berättar massagestavens tidigaste historia. Filmen tar oss också tillbaka till en tid då kvinnans sexualitet ansågs mystisk, skrämmande och sjuklig.
I slutet på 1800-talet hände det att läkare klagade över smärtor i handleden efter att ha behandlat kvinnliga patienter. Kvinnorna påstods nämligen lida av något som kallades för hysteri och ett lämpligt botemedel mot det ansågs vara ”bäckenmassage”.
Metoden gick ut på att läkaren sträckte in sin hand under patientens kjolar och masserade hennes underliv till dess att hon uppnådde en ”hysterisk paroxysm”. Läkarna, som alla var män, gjorde ingen koppling mellan behandlingsmetoden och sexualitet, något som framstår som närmast ofattbart i dag.
Redan på 200-talet efter Kristus hade den grekiske läkaren Galenos slagit fast att jungfrur, ensamstående kvinnor och änkor som led av hysteri oftare efterfrågade vaginal massage än gifta kvinnor. Ändå fanns det alltså, under den viktorianska eran, ingen uttalad förståelse för att massagen fyllde ett sexuellt behov och att den ”hysteriska paroxysmen” i själva verket var en orgasm.
Anna Adeniji är genusforskare vid Södertörns högskola. Hon ser flera förklaringar till att behandlingen inte kopplades samman med sexualitet.
– Kvinnor ansågs inte ha någon autonom eller vild sexualitet vid den här tiden. I stället trodde man att den enbart hängde samman med reproduktion. Samtidigt hade man en freudiansk inställning till kvinnor och sex, vilket bland annat innebar att kvinnor som inte fick orgasm vid penetration betraktades som frigida. Klitoris pratade man över huvud taget inte om, förklarar hon.
När läkarna provade sig fram kring kvinnans underliv med de första massageapparaterna, så visste de ganska lite om vad det kunde leda till. I filmen Hysteria tar vetenskapsmännen till och med på sig skyddsglasögon i förebyggande syfte, innan de behandlar patienten.
– Läkarna utförde inte behandlingen för kvinnornas skull i första hand utan för deras anhöriga. Hysteriska kvinnor ansågs vara besvärliga att ha att göra med. I själva verket kan de ha varit otillfredsställda sexuellt. De kanske ville ha mer sex än sina män, eller så ville de inte ha sex med sina män. Många var nog bara uttråkade i största allmänhet, säger Anna Deniji.
Det var i stort sett bara ”fina” damer från överklassen som behandlades på detta sätt. De hade tjänstefolk som skötte markservicen och att ge sig ut i yrkeslivet var inte att tänka på. Många saknade meningsfulla sysslor och var frustrerade.
– De hade svårt att hitta någon mening i tillvaron. Dessutom kunde de betala för sig. Det fanns ingen offentligt finansierad vård och att gå till läkaren med sådana ”besvär” kostade pengar.
En läkare som smekte överklasskvinnors underliv eller ordinerade massageapparater till dem tjänade betydligt mer pengar än de som gav sig ut bland fattiga för att göra en folkhälsoinsats.
Någon gång under 1900-talets första hälft ägde dock ett dramatiskt skifte rum i samhällets syn på massageapparaten.
– Gamla annonser i husmoderstidningar beskriver vibratorn som något asexuellt. Sedan började det cirkulera pornografiska filmer och bilder där kvinnor använde sig av apparaterna. Så fort de började förknippas med porr så försvann de också från mainstreammedia, förklarar Anna Adeniji.
Fram till och med 1990-talet såldes sexhjälpmedlen nästan bara i ljusskygga porraffärer. Sedan lanserades alternativa butiker där orden ”porr” och ”snusk” hade bytts ut mot ”lust” och ”njutning”.
I slutet på 00-talet tog så slutligen massageapparaten steget in i den medicinska världen igen.
– Det började med att sexologer och barnmorskor besökte sexshoppar för att få bättre kunskaper om utbudet av sexleksaker. År 2008 lanserades sedan sexhjälpmedlen på Apoteket. Då beskrevs de i folkhälsotermer, mer som hjälpmedel än som leksaker och man försökte tvätta bort den porriga stämpeln, säger Anna Adeniji.
I dag marknadsförs sexhjälpmedlen med andra argument.
– De ska vara väldesignade, miljövänliga och jämställda. Var tid har sina ideal och sina argument för att sälja sexleksaker.