Diktaturen syns i vardagen

Livet i en diktatur. På film brukar det visas karikerat, dramatiserat med fokus på förtryckets mekanismer. I Så firade vi jordens undergång skildras det på ett mer försåtligt och på sätt och vis desto starkare sätt. Diktaturen ligger i vardagsdetaljerna, det som syns så där i förbigående i berättelsen.
Vi får följa tonåriga Eva, hennes lillebror Lalalilu och deras liv under Ceausescus sista år vid makten.
Lillebror busar och håller på som 7-åringar gör mest, Eva har sina problem med pojkar, skolan, gnälliga föräldrar. Precis som ungdomar överallt. Men så är det alla detaljerna.
Mamma varnar lillebror för att skämta för mycket om Ceausescu. Uppställning i raka led på skolgården för rektorns patriotiska tal. Evas musiklektioner i skolan består av käcka fosterländska visor. När grannen, som är vid säkerhetspolisen, kommer förbi tystnar samtalen. Några försöker ställa sig in. Andra går undan och svär.

Har man inte den rätta undergivna attityden i skolan flyttas man från gymnasiet till yrkesskolan. Hela framtiden förstörs. En kamrats kvällssysselsättning är att träna sig i att uthärda iskallt vatten för att kunna simma över Donau och fly landet. Och överallt i bakgrunden finns ett porträtt av Ceausescu som blickar ned.
Alla dessa, ofta absurda, detaljer läggs ihop till ett förtryck som infiltrerar hela tillvaron. Livet levs i två plan - det privat hemma och ett kulissliv som passar myndigheterna. När slutligen Ceacescu buas bort från makten faller korthuset ihop.
Filmens styrka ligger i att människorna inte visas upp som grå och hunsade. Fokus ligger i stället på deras liv. Liv som är våra liv.

Diktaturen syns i vardagen

I Så firade vi jordens undergång skildras livet i en diktatur mindre karikerat än vad som är vanligt, menar Björn G Stenberg.