Det är lätt att man börjar se mer av det som berör en mest. Bryter man benet är staden plötsligt full av människor i gips och på kryckor. Men jag tror inte att det är hemmablindhet som gör att vi PEN är mer oroliga - och fyllda av vrede - än på länge. På bara några år har utrymmet för yttrandefriheten skurits ned mycket snabbt.
Just nu sitter tre svenska journalister fängslade för att ha försökt utföra sina arbetsuppgifter - Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien och Dawit Isaak i grannlandet Eritrea. Det har ingen kunnat missa. Men dagligen nås vi av rapporter som riskerar att hamna mer i nyheternas sidoflöden.
Månad för månad kommer redogörelserna för hur först den ene och sedan den andre journalisten hittas mördad i Mexiko, som korruptionen och knarkmaffiornas krig gjort till världens farligaste land för skrivande människor. Så sent som för några veckor sedan satt jag i ett annat sammanhang och talade med en rysk journalist i exil, som inte heller kan återvända hem - efter mordet på Politkovskaja är det svårt att skriva fritt och den som ändå gör det kan drabbas av anklagelser för skattebrott. Såväl Mexiko som Ryssland är i formell mening demokratier - och där finns den stora faran, som vi kanske ens riktigt har förstått ännu: hur det just i demokratier blivit allt svårare att verka som författare och journalist utan att man riskerar livet. I Rysslands grannland Belarus slog KGB - de heter fortfarande så där - i december förra året till mot oppositionen och misshandlade och fängslade PEN:s förre ordförande, poeten Vladimir Neklajev. Från Uppsala till Belarus huvudstad Minsk är det ganska exakt lika långt som till Kiruna. Längre bort är det inte till diktaturens praktik.
Det är tröstlöst att ständigt upprepa det ena övergreppet efter det andra, som en sorts maraton i mörker. Den utmattningen drabbar också den som arbetar professionellt med saken. Och den brukar sitta i tills man träffar någon av de skrivande människor som, utan att vara moraliska atleter, helt enkelt försöker fästa uppmärksamheten på vad som faktiskt sker i deras hemländer. För det är där, i själva beskrivandet och formulerandet, som det ögonblick inträffar då makten tappar sitt övertag.
Det sker när människor slutar vara rädda. Då man börjat tala med varandra och ett annat sorts samförstånd börjar växa fram. Jag tror att det är vad vi ser när grupper samlas på torgen i Minsk och applåderar. När till och med en sådan gest bemöts med repression har makten tappat greppet och börjat se spöken mitt på dagen. Vad ska man slå till mot härnäst? Barnteckningar? Sångkörer? Matlagningskurser?
Det är inte bara för att stödja dem som trots allt skriver, och beskriver, hoten och våldet till trots som PEN varje år den 15 november högtidlighåller Fängslade Författares dag. Det är också för att själva få ta del av det språk och de ord som i sig innebär början på något nytt, som i sig är vägen ut. Därför är alla i år välkomna till Reginateatern här i Uppsala eller Kulturhuset i Stockholm på tisdag. Där kommer ni att förstå vad jag menar.