Improvisationerna från Borat och Brüno känns avlägsna när Sacha Baron Cohen återvänder till vita duken med sin senaste figur – envåldshärskaren Aladeen från det fiktiva landet Wadiya på Afrikas horn, den siste ärkediktatorn kvar i tjänst efter att ”hjältar” som Saddam Hussein och Ghaddafi störtats. Den här gången har den brittiske komikern, provokatören och skådespelaren valt att jobba med etablerade skådespelare och ett riktigt manus i jakten på en ny publiksuccé.
Efter hot om att FN ska gå in i Wadiya för att stoppa Aladeens (självklart fredliga) kärnvapenprogram tvingas han till New York för att förklara sig inför generalförsamlingen, bara för att bli utsatt för en mordkomplott av landets rättmätige despot Tamir (Ben Kingsley) så fort han satt fot på amerikansk mark. Aladeen överlever attentatet och lyckas fly, men tvingas dölja sin identitet och ta jobb i en matbutik för veganer och feminister i Brooklyn för att klara sig, samtidigt som han smider sin plan för att kunna återta makten.
De grova skämt som blivit Baron Cohens varumärke vinglar sig fram genom den simpla berättelsen och är stundtals briljanta, ibland plumpa och inte sällan lite av båda. Som helhet når The dictator inte de humorhöjder som framför allt Borat gjorde, och det är förvånande att filmen trots sin ringa längd (84 minuter) så ofta trampar vatten. Särskilt den period i mitten då Aladeen ska försöka leva ett ”normalt” liv som papperslös flykting bland alternativtrendiga New York-hipsters känns sömnig.
Faktumet att det någonstans inne i Sacha Baron Cohen bor en briljant komiker gör dock att man aldrig har riktigt tråkigt. Men varför Ben Kingsley känt sig manad att ta rollen som Aladeens fiende är en gåta, hans porträtt av den hämndlystne och äregirige wannabee-diktatorn Tamir är förbryllande tandlöst.