Diktatordrömmens Linz

År 2009 blir ett betydelsefullt år för Linz. Tillsammans med Vilnius blir centralorten i delstaten Oberösterreich kulturhuvudstad i Europa.
I dag är Linz, 16 mil väster om Wien, en stad på 190 000 invånare, med biskopssäte, universitet och högskolor samt ett Bruckner-konservatorium.

För sjuttio år sedan blev Linz huvudort i nazisternas "Gau (region) Oberdonau" och förvandlades från småstad till industristad, där Adolf Hitler tillbringade nio år av sin ungdom. När han väl blivit "Führer", drömde han om att göra Linz till en exempellös kulturell och politisk metropol.
Hur dessa drömmar såg ut, hur kulturliv och kulturpolitik gestaltades under den nationalsocialistiska eran, vill utställningen "Kulturhauptstadt des Führers". Kunst und Nationalsozialismus in Linz und Oberösterreich i Slottsmuseet belysa. En utomordentlig guide är den rikt illustrerade katalogen.

Linz 'stora dag' var den 12 mars 1938, då tyska trupper gjorde sitt bejublade intåg. Hitler höll ett tal, där han såg sig som försynens redskap. Linz avancerade nu till "Führerns hemstad", där kulturella protagonister såsom författaren/målaren Adalbert Stifter och tonsättaren Anton Bruckner uppgraderades till nationalsocialistiska förelöpare.
Förväntningarna som hemstaden hade på sin store son uppfylldes dock endast i ett fåtal fall. Det enda i byggnadsväg som realiserades var Nibelungenbron (30 meter bred, färdig i slutet av 1940) med de båda massiva brohuvudbyggnaderna på Linz-sidan. På ömse sidor om bron skulle fyra monumentala figurer av Kriemhild, Siegfried, Gunter och Brünnhilde ställas upp. För övrigt består det arkitektoniska arvet från NS-tiden i Linz av ett antal hyreskaserner, som fortfarande kallas "Hitler-Bauten".
Planerna och drömmarna var desto fler! Rikets främsta arkitekter, bland andra Albert Speer och Hermann Giesler, fick i uppdrag att skapa en tysk mönsterstad, den vackraste Donaumetropolen, i konkurrens med Budapest som Hitler alltid beundrade. Medan utbyggnadsverksamheten i de övriga "Führer-städerna" Berlin, Hamburg, München och Nürnberg inställdes 1943, fortsatte planeringen för Linz till april 1945.
I den färdiga modellen för det nya Linz på ömse sidor om Donau, som Giesler överlämnade till diktatorn i februari 1945 i Rikskansliet och som denne stolt visade för alla besökare, såg Hitler under de sista veckorna före sin död uppfyllelsen av drömmen om Linz - en absurd flykt från det förestående sammanbrottet till det arkitektoniska storhetsvansinnets skenvärld. (Denna modell överlevde inte kriget, men fotografierna av den i katalogen och på utställningen talar för sig själva.)

Linz skulle enligt planerna för 1942/43 byggas ut för cirka 400 000 invånare. Staden skulle få två nya representativa centra. Den medeltida kärnan vid Donaustranden skulle ersättas av ett monumentalt förvaltningsforum, två kilometer långt. Flera nya, stora hotellkomplex skulle byggas, eftersom Linz förväntades bli en attraktiv turiststad. De båda stadscentra skulle förbindas genom en trafikled, 36 meter bred, järnvägsnätet skulle byggas ut och elektrifieras.
Bland planerade kulturinstitutioner kan nämnas ett nytt operahus för 2 000 besökare - Hitler blev tidigt operafreak - ett konstmuseum (se artikeln Ett örnnäste för konsten, UNT 24/6 2008), ett bibliotek för en miljon böcker, ett operetthus. Med Bayreuth som förebild skulle en stor konsertsal för Bruckners musik byggas och årliga festspel arrangeras. Även filmen skulle få sitt: en biograf för UFA:s premiärvisningar.
Förutom Nibelungenbron och de båda kompakta byggnaderna vid ena brofästet återstår endast gulnade skisser och fotografier av nationalsocialistisk arkitektur. Trettio år senare nedvärderades den av Albert Speer med orden "lek med byggklossar".

Utställningens andra del behandlar konstnärligt skapande i Oberösterreich under nazitiden: bildkonst, musik, teater och litteratur.
Någon entydig definition på vad som var tysk konst framlades aldrig av nazisterna. Termen förblev suddig och beskrev snarast Hitlers privata konstuppfattning och idiosynkrasier. Definitionen var exkluderande, den talade om vad konst inte skulle vara: alla ismer, såsom expressionism, kubism och dadaism. Det som vi i dag betecknar som nazikonst är en reaktionär konst som inte medger någon utveckling, den skulle ju gälla i "tusen år": i synnerhet 1800-talets Biedermeier, naturtroget landskapsmåleri, tyska romantiker, historiemåleri, stilleben och krigsmotiv.

De flesta av katalogens oljor visas på utställningen, Blut-und-Boden-romantik, lantliga miljöer, som gör ett mycket stelt intryck, koloriten är ofta snusbrun eller grå.
Musik, teater, radio och film var nazisternas viktigaste propagandainstrument. På utställningen behandlas ämnena "Brucknerkulten", "Musikpolitiken" och "Regionteatern i Oberösterreich" 1938-1945. Operetten var en omhuldad genre, Franz Lehár och hans librettist Fritz Beda-Löhner ägnas ett kapitel. Tillsammans skapade de succén "Leendets land". Lehár var naturligtvis omistlig för alla operettvänner (trots att han var gift med en judinna), men Beda-Löhner, jude, hamnade i Auschwitz, där han mördades den 4 december 1942. Samma kväll spelades i tyska radion "Giuditta", den operett vars text han författat.

Fotnot: Katalogen, 285 sidor, stort format, kostar 34 euro, www.landesmuseum.at. Utställningen pågår till den 22 mars 2009.

Diktatordrömmens Linz

KULTURHUVUDSTAD 2009. Österrikiska Linz var för 70 år sedan föremål för Hitlers fantasier om en framtida metropol vid Donau. Folke Freund skriver om staden som tillsammans med Vilnius innehar titeln Årets kulturhuvudstad i Europa.