Varje morgon går lämmeltåget på pigga fötter längs Friedrich Ebert-Anlage till mässområdet. Tempot är högt, klockan 10:00 skall alla vara där. Under dagens lopp pilar bussar runt mellan paviljongerna.
Bokmässan i Frankfurt, i år den 62:a, är störst i världen. Det är bara en bråkdel man hinner med. När årets Nobelpristagare i litteratur tillkännages är ingen i Tyskland särskilt förvånad. Mario Vargas Llosa fick redan 1996 den tyska bokhandelns fredspris. Man betonar än en gång mottagarens engagemang för jämlikhet och rättvisa och demokrati.
Den digitala världen har stort utrymme på bokmässan. Mera än någonsin. Kanske vore det dags, att efter årets Argentina inbjuda Cyberrymden som gästland nästa gång. Det finns naturligtvis en fara i detta, att evenemanget kan bli en sammankomst enbart för specialister.
Men bokbranschen kämpar för sin överlevnad och ser i de digitala utmaningarna en möjlighet att expandera. Med optimism väntar man sig nya genrer där bild, ljud, text, rörelse och allt annat samverkar. Litteraturens ursprung i det muntliga berättandet och människans outrotliga behov av berättelser torde de dock inte kunna göra så mycket åt.
Flera program presenterar alla de nya läsplattorna för oss fåkunniga. Man frågar sig om dess konstruktörer någonsin läst Brott och Straff, Processen eller På spaning efter den tid som flytt.
Nytt för i år är också att de unga uppmärksammas. Det sker genom Poetry Slam, litteraturtävlingar och många tillfällen för ungdomarna att själva läsa sina alster.
Inte heller är översättarna bortglömda. I flera seminarier öppnar de sina verkstäder för publiken.
Förlagen, tidskrifterna och tv-kanalerna har den här gången dragit ner på författarbesöken. Men de räcker ändå och blir över. Mottagaren av årets tyska bokpris, schweizaren Melinda Nadj Abonji har bråda dagar. Med ursprung i gamla Jugoslavien undanber hon sig att instrumentaliseras i invandrardebatten.
Roger Willemsen, som uppnått idolstatus, drar stor publik när han berättar om sin nya bok Världens ände finns överallt. Det är mycket allvar hos Peter Wawerzinek, som i romanen Rabenliebe återger sina upplevelser som barnhemsbarn i DDR. Mamman övergav honom och flydde till väst när han var två år. En hel del munterhet väcker Peter Esterházy, när han i en uppläsning vid Frankfurts Römer anförtror åhörarna att han tidigt ville bli författare men inte trodde att han skulle behöva skriva också!
Man lämnar Frankfurtveckan med intryck och upplevelser som i vanliga fall tar minst ett halvår att samla. Och ansluter till bokfolket som vandrar i väg med trötta steg.