Digitalt måleri och fotografisk konstruktion

Känslor och tillstånd, gränserna mellan fantasi och verklighet hör till det som konstnären Lovisa Ringborg utforskar. Hos Teatergalleriet visar hon denna märkliga konsthöst i fotografins namn nu en utställning som övertygar om att Ringborg är ett namn att lägga på minnet. Hon går nu sista året av sin utbildning på Högskolan för fotografi i Göteborg och har redan hunnit med flera framträdanden, såväl separat som i grupp. För Uppsalas del är det dock premiär, och det är lätt att konstatera att den ansvariga trojkan vid Teatergalleriet ännu en gång hämtat hit en konstnär vars verk är både originella och mycket sevärda.

De tillstånd som gestaltas i Ringborgs i photoshop manipulerade och redigerade fotografi är ofta halsbrytande glidningar mellan det vi kan iaktta och känna igen med våra sinnen och det som med en liten vridning kan hamna i fantasins och drömmarnas utmarker. Den lille pojken på trampolinen, beredd att hoppa (med viss tvekan) har under sig inte en simbassäng med mjukt välkomnande vatten utan en himmel med lätta vita moln. Utsikten för denne hoppare liknar snarast den man brukar se från ett flygplan som just stigit ovan molnen.
I en annan bild svävar en lite flicka strax ovan marken; bilden på hennes t-shirt är ett drömt exotiskt landskap, en palmbevuxen ö. Det tysta rummet i ytterligare en bild visar två stolar, ett bord och ett fönster. Den enda levande varelse som för tillfället vistas i detta rum är en husfluga på fönsterrutan. Och i ett landskapsfotografi återser vi den lilla flickan, den här gången som sömngångerska i ett sammanhang som inte nödvändigtvis kan iakttas med våra sinnens begränsningar utan som kräver att andra dimensioner i vårt medvetande tas i bruk
Lovisa Ringborg började en gång som målare, och hennes fotografi har stora likheter med ett föreställande måleri av exempelvis Linn Fernströms karaktär. Det kanske riktigaste sättet att beskriva Ringborgs mångbottnade bildvärld är att beskriva den som digitalt måleri.

Inte heller Anna Kleberg, som visar en stor separatutställning på Konstmuseet, arbetar dokumentärt. De bilder hos visar - skogslandskap, villaområden, husfasader är alla konstruerade verkligheter, iscensättningar som sedan fotograferas med dokumentärfotografins teknik. Vill man kan man givetvis betrakta även dessa till sitt uttryck mycket sakliga bilder som ett slags drömmar, visioner eller fantasier. Det handlar i båda fallen om att på olika sätt ifrågasätta våra sinnens tillförlitlighet, pröva gränserna för vår varseblivning och inte minst sticka hål på alla pretentioner om att kunna beskriva en entydig "verklighet". Allt är givetvis beroende av den betraktande blicken och betraktarens referenser, erfarenheter och minnen. Genom att skruva verkligheten - i Ringborgs fall via modern teknik, i Klebergs genom att bygga sina egna utsnitt ur denna verklighet och sedan avbilda dem - genom dessa förhållningssätt får de båda konstnärerna marken att gunga en aning under betraktarens fötter. Vare sig det handlar om manipulationer eller konstruktioner hör dessa båda Uppsalaaktuella fotokonstnärers bidrag till den samtida fotokonsten hemma i den högsta divisionen.
Anna Klebergs utställning innehåller dessutom ett filmiskt verk där en evighetsupprepning av en konstruerad fasad skapar ett suggestivt mönster. Tillsammans med den laddade, medvetet eformiga musiken blir verket, Timre, nästan som ett visuellt mantra, upprepat i oändlighet.

Tillsammans med de många fotoutställningar som just nu visas i Stockholm ger Ringborg och Kleberg en riktigt bra bild av denna konstarts mångsidighet och mångfald. Den som vill skapa sig en hyfsad bild av var den samtida fotografin befinner sig just nu bör således efter besöket på Teatergalleriet och Uppsala konstmuseum ta tåget till Stockholm och Moderna museet respektive Millesgården. Den omvända resan bör dessutom självklart vara ett måste för alla konstintresserade stockholmare.

Digitalt måleri och fotografisk konstruktion

Lovisa Ringborg på Teatergalleriet och Anna Kleberg på Konstmuseet visar två sidor av samtida fotografi med starka beröringspunkter, skriver Cristina Karlstam.