Die Welle saknar skärpan

Tidigt 1980-tal gick The wave som en, ja, våg över svenska skolor. Alla såg den amerikanska tv-filmen och alla förfasade sig över det verklighetsbaserade experimentet där en lärare med hjälp av grundkurs A i propaganda och hjärntvätt på ett par dagar lyckades göra en hel högstadieklass till nazister.
Nu kommer Die welle, den tyska versionen av samma händelse. Tyvärr har den inte alls samma skärpa, samma genomslagskraft. I stället för en realistisk analys av vilka psykologiska nerver som kan retas för att driva fram extrema ideologier bjuder regissören Dennis Gansel (utmärkta Führerns elit) på något som närmast liknar ett pekpinneviftande, förenklat Staffan Hildebrand-epos.

Först har klassen ett projekt om diktaturer. Kan nazismen hända igen? frågar den karismatiska läraren. Nej, nej, nej svarar alla elever. Nästa dag inför läraren strikt ordning, lär eleverna att marschera i takt, lanserar en särskild hälsning och lanserar begreppet Kraft genom disciplin.
Alla fattar?
Ingen fattar.

Eller, rättare sagt, alla fattar i publiken men ingen på duken.
Det är tråkigt, men under hela Die welle har man känslan att det här inte är på riktigt och omöjligen skulle kunna hända någonstans, inte ens i Tyskland för 70 år sedan. Och det var väl knappast meningen?

Die Welle saknar skärpan

Nu kommer Die welle, den tyska versionen av The wave. Tyvärr har den inte alls samma skärpa, samma genomslagskraft, tycker Erik Helmerson.