De allra flesta kan nog relatera till känslan av att skämmas för sina föräldrar. Det verkar ingå i normal utvecklingspsykologi men frågan är om inte stackars Jack McClane får uppleva detta lite hårdare än de flesta. Han befinner sig nämligen mitt i en komplicerad räddningsaktion i Moskva, där CIA ska rädda en rysk politisk fånge. Operationen är planerad sedan tre år och i exakt det ögonblick då Jack ska leverera fången dyker pappa John McClane oväntat upp och sabbar alltihop. Utan att skämmas särskilt mycket och dessutom genom att obekymrat kvadda hundratals bilar och förmodligen döda några helt oskyldiga människor på vägen.
Det känns nästan lika obekvämt för biopubliken att återse McClane som det gör för den plågade sonen. Bruce Willis gamle cowboy-snut vrider på helt egen hand tillbaka genren flera decennier med sin uppenbarelse. Filmen försöker i några självmedvetna drag göra humor av detta och harvar envist på med referenser från 1980-talet. Vad sägs om Tjernobyl, Reagan, faktiskt hela den kalla kriget-inspirerade intrigen i sig, men eftersom Bruce Willis själv verkar djupt ointresserad av att bidra till någon stämning faller det platt.
Inte ens när han gör sin signaturmin - den där han kisar lite, snörpplutar med munnen och höjer ett ögonbryn - får man känslan av att han gör något annat än tänker på hur många nollor det stod på checken han precis kvitterat ut.
Men för all del, under far och son McClanes äventyr i Ryssland utspelas ett par rätt maffiga actionscener som ruskar liv i filmen och räddar den undan lägre betyg.
Det värsta är egentligen inte den usla intrigen eller att John McClane blivit en slags parodi på sig själv. Det är att den här filmen vräks ut så stort och i kombination med höga förväntningar kommer att lyckas så bra publikmässigt att det snart kommer ännu en Die hard. Tror att vi redan nu kan räkna med att John McClane fortsätter fajtas flera decennier till. Ser framför mig hur han slåss mot terrorister med sina barnbarn, förmodligen i rymden och där kan som bekant ingen höra oss skrika: yippie-kai-neeeej.