Dialogdrama med många vändningar

Den holländske filmaren Theo van Gogh mördades av en muslimsk extremist år 2004. Som en hyllning till honom, och till yttrandefriheten, ska tre av hans filmer nyinspelas. För regin står Steve Buscemi, Stanley Tucci och John Turturro, tre starka skådespelare födda mellan 1957 och 1960. Buscemis Interview är först ut.
Den politiske journalisten Pierre Peders (Buscemi) är arketypen för en manlig journalist; ful, cynisk och dåligt påläst. Han vill egentligen granska den senaste skandalen i Washington. I stället granskar han botten på sitt whiskyglas i väntan på en intervju med skådespelerskan Katya (Sienna Miller), skvallerpressens älskling, Lindsay Lohan och Paris Hilton i ett.

Katya dyker upp, en timme sen, med mobilen som en utväxt ur örat och med krav på att få sitt stambord på restaurangen fastän det är upptaget. Hon motsvarar alla Peders fördomar. Men snart visar det sig att han inte har sett hennes filmer och tvingas dölja sin okunskap och ointresse bakom en mur av sarkasmer. Vem är det egentligen som är divan?
Rollerna kommer att växla många gånger under det här dialogdramats gång. När paret hamnar i Katyas extremdesignade lägenhet, och blir en krasch mellan politiksidan och skvallerspalten mitt i inredningsbilagan, utvecklas rena Norénpjäsen mellan de två. Vem intervjuar vem, vem döljer vad? Bådas fasader rämnar. När röken lagt sig är de bara två människor. Eller?

Interview är ingen dålig film, men som idé var den nog ännu bättre. Det blir för många vändningar, för ologiska beslut, för många humörsvängningar: Nu går jag! Nu är intervjun slut! Vänta! Gå nu för tusan hakar! Till slut är du nackstel som efter en tennismatch som båda spelarna är för trötta för att avgöra.

Dialogdrama med många vändningar

Erik Helmerson tror att Interview, en hyllning till den holländske filmaren Theo van Gogh, var ännu bättre som idé.