Di Leva inger respekt

Andra gången var på Katalin nio år senare, en tvåmansspelning i en period när Di Leva egentligen inte hade tänkt ge konserter men kände sig tvungen att sprida lite kärlek i världen. Då kändes han tydligare och mognare, antagligen för att hans texter om sanning, kärlek och alltings samhörighet kunde läsas mot Afghanistankrigets konkreta bakgrund.Den utvecklingen fullföljs på Tiden faller, hans elfte skiva. De kosmiska slagorden är lika naivt enkla som vanligt: ²vi behöver ingen rädsla i natten/vi behöver bara frukt, grönt och vatten², ²själens krigare vinner med liv som vapen², ²var organisk genom freden². Men faktiskt finns här också sorg och ensamhet, allt är inte bara lycka i kristallernas sällskap.Att kalla Thomas Di Leva luddig och flummig är helt fel, han är mycket konkret. Hos honom är människan verkligen ²ufonas gåva,² inget konstigt med det. Det är väl den kompromisslösheten som gör att han aldrig kommer att komma ifrån sin karaktär av narr. Bara för de adepter som utan att fnissa kan följa hans hemsidas instruktioner till ljusmeditation, kosmisk samvaro och aum-yoga finns det inget komiskt hos Di Leva.Men det är också den kompromisslösheten som gör att han har en publik utanför kristallbekännarnas skara. Han menar vad han säger, och det inger respekt även om man inte hänger med. Hade Thomas Di Leva inte haft ett ärende hade han varit artistiskt död strax efter genombrottet.