Medieveckan inleddes med det sorgliga beskedet om journalisterna Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms försvinnande i Syrien. Med oroande frågor som följd: om pressfrihet och om allmänhetens möjligheter att genom journalister få rapporter från farliga områden.
Nyheten har givit en dyster fond till de debatter om medier som samtidigt pågår, såsom ”klickdebatten”, om hur statistik över ”mest lästa artiklar” och delning av dessa i sociala medier antas påverka vilken typ av information som når ut till en större allmänhet.
I veckan kom även medieinstitutet Sim(o)s årsrapport, denna gång med temat ”Vad får vi inte veta? Luckor i nyhetsmediernas rapportering.” I ett kapitel berättar medieforskaren Torbjörn von Krogh om olika försök att uppmärksamma hål i mediernas väv med hjälp av topplistor över minst bevakade frågor och ämnen.
I USA finns sedan 1976 ”Project Censored”, där akademiker, journalister och mediedebattörer varje år sammanställer en lista över ”The top ten most censored stories” i landet. Ambitionen har varit att på detta vis lyfta dessa ämnen på agendan.
Inte minst biståndsorganisationer har inspirerats av metoden och i Sverige sammanställde Läkare Utan Gränser en lista över ”Kriserna svenskarna glömt” år 2012. De fem viktigaste, glömda humanitära kriserna bedömdes då pågå i Centralafrikanska republiken (med motiveringen att åratal av konflikt och brist på sjukvård lett till världens näst lägsta medellivslängd, 48 år), Jemen (en halv miljon människor på flykt till följd av konflikter), Zimbabwe (brist på mat, vatten och illa härjat av aidsepidemin), Kenya (en halv miljon somaliska flyktingar som lever i överfulla läger med minskande internationell finansering) och Elfenbenskusten (hundratusentals människor på flykt till följd av krig).
Det finns en allmän uppfattning om att det är mediernas ansvar att berätta om den här typen av mänskliga kriser. Varför blir det ändå inte så? Bedöms situationen inte som tillräckligt medialt intressant? Alltför avlägsen? Är det resurserna som brister? Eller har det, i och med den statistik över läsning som blivit tillgänglig i och med digitaliseringen, uppenbarat sig att det ändå inte är någon som är intresserad av den typen av inslag?
I ett inlägg i debatten om hur klickjakt formar medierna skrev Håkan Lindgren i UNT i söndags om hur hans understreckare i Svenska Dagbladet om ”världens bortglömda krig” i vintras oväntat blev ett ”klickmonster”, med över 80 000 rekommendationer på Facebook. En uppmaning till redaktörer att våga lyfta fram annat än ”aktuella ämnen” och låta medarbetare utveckla egna idéer – i stället för att alltmer fiska i samma vatten.
Oron att det nya medielandskapets mångfald i själva verket leder till enfald har funnits länge.
Redaktioner pressade av konkurrens och minskande resurser tenderar lätt att gå i varandras spår. Och även om enskilda individer i teorin kan få ”tillgång till hela världen” genom nätet så ägnar många i praktiken långt mer tid åt att kommunicera med likasinnade i bekantskapskretsen via Facebook. I boken ”Filter Bubble” från 2012 beskrev internetdebattören Eli Pariser hur olika webbsidors algoritmer och individualiseringar av exempelvis sökresultat resulterar i att vi framför allt får information i linje med det vi redan visste och tänkte. Fast han har förstås inte blivit oemotsagd. Det finns också de som visar på hur nätet faktiskt visst får människor att upptäcka sådant de annars aldrig hade kommit i kontakt med.
Det påminner lite om klickdebatten, där en del pessimistiskt anar en ”klickdöd” där massans förväntade ”klickande” likriktar medieutbudet, medan andra optimistiskt föreställer sig hur läsare, tittare och lyssnare genom sociala medier nu kan lyfta andra ämnen än de gängse.
Som vanligt befinner sig väl verkligheten någonstans däremellan: vilka artiklar som sprids mest på nätet följer både vissa förutsägbara mönster (inom kultur exempelvis debattinlägg i redan omdiskuterade ämnen och nyheter som rör bred underhållning) och rymmer en hel del överraskningar.
Ett problem i diskussionen är den generaliserande användningen av begreppet ”sociala medier”. För vilken typ av sociala medier – om det är till exempel Instagram, Facebook eller Twitter – lär rimligen påverka vilken typ av information som sprids. På Facebook medför ”gilla”-knappen en särskild effekt: det är exempelvis mycket enklare att ”gilla” en opinionsartikel som driver tesen att medierna måste uppmärksamma bortglömda krig, än en rapport från ett sådant krig späckad med fakta om död och elände.
Redaktioner kommer även i fortsättningen att ha ansvar för att göra professionella nyhetsvärderingar och efter bästa förmåga söka intressera sin publik. Men nu har också läsare, tittare och lyssnare fått ett ökat ansvar för vilka nyheter som faktiskt sprids, genom användningen av personliga, digitala nätverk. Kanske är det dags att åskådliggöra även detta genom listor i stil med ”de tio minst delade samhällsfrågorna på Facebook”?
För ansvar förpliktigar, som bekant. För närvarande finns exempelvis anledning att ”gilla” allt stöd som ges för de försvunna journalisterna i Syrien, som har tagit stora personliga risker för att vi andra ska få ökade kunskaper.