Melodifestivalens första deltävling fick ett tämligen väntat resultat. Ändå kan det noteras att två, vitt skilda musikaliska inriktningar, tog finalplatserna med en sak gemensamt: starkt uttryck.
Dead By April var ifjol mellanakt med Lena Philipsson. Bidraget Mystery lär inte vara en sammanlagd vinnare i Globen, men att rockpubliken (och en och annan missnöjesröstare?) sms:ar på tyngre bidrag har vi sett också tidigare år. Men det var inte bara tyngden som gav framgång. Få av kvällens refränger hade samma fäste.
Loreens lätt svårmodiga r’n’b-uttryck är inte heller helt lättillgängligt, trots en normalt maskinellt lättsam genre. Utan henne är det knappast säkert att Euphoria heller känts lika spännande. För någonting händer när hon ställer sig i scenljuset.
Ifjol gjorde hon tävlingens mest intressanta ballad som försvann i Andra chansen. Nu blev det final direkt precis som det skulle vara, i ett sammantaget startfält som kände ganska mycket som premiärkväll.
Uttryck var det också fråga om för omskrivna Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern med Jag reser mig igen. En gång när det begav sig kallades melodifestivalen schlagerfestival med rätta.
Faktum är att Thorsten Flinck stod för det bidrag som på lördagskvällen låg närmast det som så vackert kallas den svenska låtskatten. Och det går knappast att klaga på personlighet och att han gör tävlingen lite mer intressant.
Många trodde nog mot bättre vetande att korsningen där Markoolio möter Dr Bombay, Sean Banan, skulle ta en given finalplats. För egen del hade han gärna fått sluta här, men inser att Sean den förste Banan nådde många unga röster. Finessen och humorn var högst måttlig. Dock en plats i Andra chansen.
Kvällens största felsatsning gjorde Daniel Karlsson, The Moniker, som bytte regnbågens färgskala och durenergi från fjol mot bruna scenkläder och mollbaserade I want to be Chris Isaak (This is just the beginning). Egentligen var det här en bättre komposition, men efter fjolårets genombrott gjorde han uppenbart många besvikna. Det sägs att låttitlar som bygger på andra artisters namn aldrig lyckas. Här stämde det väl - sista plats.
Att Marie Serneholts dussinpop med nonsenstexttema i Salt & Pepper försvann snabbt kändes mer givet. Likaså Abalone Dots folkmusikbaserade vispop. Oklanderlig sång är ju liksom inte riktigt den vinnande grejen i det här sammanhanget.
Också programledarna är numera nya varje år, likt en stor del av artisterna (till skillnad från de ständigt återkommande låtskrivarnamnen). Och för att vara premiär klarade årets ledartrio nerverna väl.
Helena Bergström bjöd förstås lite på sig själv när hon grät över utslagna bidrag, som svensk filmhistorias mest gråtande rollinnehavare.
Sarah Dawn Finer ska uppenbart stå för det stabila som tar programmet framåt medan Gina Dirawi, det okända namnet som tagit platsen via en blogg, ska vara årets humoristiska insats.
Hennes manus var måttligt men det kan bli bra ändå. Hon har rätt typ av naiv framfusighet.