MERETE MAZZARELLA: Det svåra begreppet godhet

Sen kom Owe Wikström med Sonjas godhet och Stefan Einhorn med Konsten att vara snäll och nu senast Medmänniskor. Man kan fråga sig hur det gått såhär. Man kan tänka sig att det är som när naturlyriken i tiden började flöda därför att människor förlorat den spontana, oreflekterade kontakten med naturen eller när etikettböckerna blev populära därför att människor inte längre visste hur de skulle bete sig.

Incitamentet för Göran Rosenberg personligen var uppenbarligen att hans svärfar blivit gammal och behövde vård och att han själv då blev bestört över hur åldringsvården såg ut. För Owe Wikström handlade det om den hjärtattack som plötsligt drabbade honom och konfronterade honom med hans egen sårbarhet, hans eget beroende av medmänniskan. Också Stefan Einhorn betonar vårt behov av varandra om än - åtminstone i Medmänniskor - betydligt mer trivialt.. Konsten att vara snäll var irriterande såtillvida att den betonade att snällhet lönar sig - måste verkligen allting löna sig idag? - men den hade ändå en rad användbara vardagsetiska resonemang och var framför allt ute i ett angeläget ärende - att rädda begreppet snällhet från de ledsamma kopplingarna till naivitet och dumhet - men i uppföljaren har Einhorn i sak inte stort mer att säga än att vi alla både har medmänniskor och är medmänniskor, att detta är både på gott och ont, och att vi bör sträva till att göra det mera på gott än på ont.

Alla begrepp blir luddiga, till intet förpliktande. Så här låter det när Einhorn försöker knyta an till filosofin: "Arthur Schopenhauer, som med sin västerländska variant av centrala tankar inom hinduismen och buddhismen betraktas som den stora pessimisten bland filosofer har sagt: All kärlek är medlidande". Och nog har han åtminstone delvis rätt: kärlek behöver innehålla en komponent av medlidande eller medkänsla, en identifiering med den andre och en önskan om att det ska gå denne väl." Om man föreställer sig att Schopenhauer fick läsa de här raderna av ytterligare uttunnad handbokskunskap kan man inte föreställa sig annat än att han skulle känna sig bekräftad i sin pessimism.

Om man ledsnat på den här läsningen är det emellertid bara att söka sig till den långt kärvare Willy Kyrklund som i Om godheten från 1988 som alltid förmått problematisera begreppen. Han påminner till exempel om att krig alltid förs i det godas namn: "Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken, som bedriver subversiv verksamhet inom det egna statsområdet. I överensstämmelse härmed finna vi att ett karakteristiskt drag i vår moderna civilisation är utvecklingen av den vetenskapliga tortyren, med vars hjälp man kan uppspåra motståndare till den goda saken."

Orden känns brännande aktuella nu när man i dagarna kunnat läsa att president Bush stoppat en lag mot skandränkning som förhörsmetod: "Eftersom faran kvarstår måste vi försäkra oss om att vår säkerhetstjänst har alla verktyg den behöver för att stoppa terroristerna. Lagförslaget skulle försvaga de livsviktiga verktygen." Jodå, Bush är sannerligen det godas förespråkare. Det skulle Kyrklund inte heller ha problem med att se. De verkligt stora katastroferna i mänsklighetens historia, förklarar han nämligen, "administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak."

Merete Mazzarella: Det svåra begreppet godhet

Har ni tänkt på hur mycket det skrivs om godhet i Sverige nuförtiden? Först på plan var Göran Rosenberg som i Plikten, profiten och konsten att vara människa lyfte fram plikttänkandet som det goda alternativet till den kortsynta egennyttan.