”Arvingarna” är tillbaka. Ett år har gått sedan familjen Grønnegaard lämnades i en enda härva av otrohetsaffärer, arvstvister, brustna relationer och konstskandaler. Den andra säsongen börjar i efterdyningarna av allt detta, i ett slags stillastående, dallrande stämning där konflikter och drama blivit så normaliserade att de omstöpts till vardagslunk.
Det enda riktigt nya inslaget är att 68-årige Thomas blivit pappa tillsammans med sin unga flickvän Isa. Hon lider av såväl haschpsykoser och förlossningsdepression och traskar runt på gården – som nu kryllar av övervintrade hippies – som en skugga och ett förebud om den här säsongens dramatiska potential: under babyns minst sagt flummiga namngivningsrit råkar den panikslagna mamman kasta lilla Melody i vattnet.
Andra säsongen efter en framgångsrik första dito är knivig som en andraroman efter en succédebut, och att förväntningarna är svåra att infria märks redan efter två avsnitt av ”Arvingarna”. Det som i den första säsongen var en lyckad balansakt på rätt sida klichéerna, har nu förbytts i ett tröttare grepp. Intrigen och karaktärerna är mer tillskruvade än någonsin, och det blir förvånande blodfattigt. Lite mer av allt är hittills inte det rätta receptet på ”lite bättre”.
Ändå ska det bli spännande att se om Signe fortsätter på sin inslagna väg som gårdsägare och hampaodlare. Hennes resa från välordnad arbetarklass till bohemisk burgenhet är dramats själva nerv, och hon företar den med en nit som inte sällan liknar trots. Hon omfamnar det nya livet med en paradoxal kombination av liberalt överseende likgiltighet och tillkämpad envishet och stolthet. Men i korta ögonblick kommer sprickorna i dager; i irritationen över att Thomas pundarpolare har slagit sig ner mitt i hennes pappersexercis, i den bortträngda saknaden efter hennes handbollsstjärna till ex.
Signe håller fast vid något utan att riktigt veta varför, och det tycks vara den generella strategin för samtliga karaktärer i ”Arvingarna” såhär långt hunnet i säsong nummer två. De går runt som bleka kopior av sig själva, tillfälligt skyddade i stormens öga, vilket förvisso är ett fullt logiskt mänskligt beteende men som tv-drama betraktat tämligen avslaget. Jag vet inte vad som krävs för att ”Arvingarna” ska återfå sin forna spänst. Kanske måste det som ligger och skvalpar under ytan blossa upp? Kanske måste allt rämna – en gång till?
+ I kölvattnet efter Missenträsk-debatten på landets kultursidor är det skönt att kunna gå till SVT:s Öppet arkiv och lägga en timme av sitt liv på balsam i form av ”Det står efter livet” – en dokumentär om Sara Lidman.