– Redan när jag var nyanställd på Uppsala stadsteater 1980 hade jag sällskap av spöket i hissen. På vägen upp till logerna på sjätte våningen stannade den alltid på femte. Dörrarna öppnades och stängdes och det kändes att hissen hade fått en passagerare till, berättar Anna Carlsson, skådespelare på Uppsala stadsteater, tillika ordförande i Teaterförbundet.
Men spöket kommer bara in i hissen efter det att det varit en kvällsföreställning. Det finns flera teorier bland dem som jobbar på Stadsteatern om varför spöket alls finns där. På femte våningen är utgången till ljusbryggarna där belysningsteknikerna sköter de rörliga ljuskäglorna, bland annat. Belysningsteknikerna är övertygade om att det är en tidigare belysningsmästare som övervakar kvällsföreställningarnas ljussättning. Skådespelarna tror att det är en tidigare inspicient som inte kan få nog av teatern utan måste se vad som händer på scenen varje kväll.
– Det är ett snällt spöke, det har aldrig någonsin gjort någon något illa. vi brukar ge plats i hissen åt det, säger Anna Carlson.
Att vi alls talar om hemsökelser på teatern kommer sig av att en ny bok ges ut i dagarna, ”Mystik på svenska teatrar”. I den är Anna Carlson en av flera teaterarbetare som berättar om övernaturligheter på sin arbetsplats. I förordet, skrivet av tidigare Dramatenchefen Lars Löfgren poängteras att teatermänniskor genom sitt yrke är både känsliga för och observanta på yttre och inre skeenden. Dessutom är de goda berättare av dramatiska händelseförlopp. Han berättar också en anekdot om Ingmar Bergman och nationalscenens skådespelarfoajé där ”dämonregissören” tycker sig höra äldre tiders skådespelare.
På teatrar florerar en mängd skrock. Som att man inte bör vissla på scenen, vilket är en kvarleva från tiden då hamnsjåare extraknäckte som scenarbetare. En vissling för dem var en signal att börja dra i repen till till exempel ridån. Alla medverkande i en föreställning ger varandra en lyckospark före premiär och ingen får då säga tack, det betyder otur.
Många skådespelare har också sina ritualer före en föreställning för att få tur på scenen. Det de gör i samband med ett genrep, måste de sedan upprepa vid varje föreställning av samma pjäs.
– Skådespelaren Anita Dahl åt en bakelsegroda före ett genrep och det fick till följd att hon måste äta en sådan före varje föreställning i den spelperioden, berättar Anna Carlson.
Även Reginateatern har ett spöke.
– Många har känt av det, men jag har faktiskt sett det när jag en kväll i mitten av 1980-talet var ensam kvar efter en föreställning. När jag skulle gå ut ut salongen kände jag i ryggen att det var något. Så jag vände mig om och på scenen stod en varelse i brun, trenchcoat-liknande rock och sträckte armarna vädjande mot mig, berättar Maria Björk, som numera är chef för Reginateatern.
– Jag tror att det är en teaterbesökare som inte vill gå hem.
Hon berättar också att det finns en tavla över sponsorernas stolar i foajén.
– När vi gjorde ännu en en renovering på teatern fick vi en sittplats som inte funnits förut. På tavlan kallar vi den stolen för teaterspökets!
På Den lilla teatern är spöket ytterst påtagligt och i dockform.
– I en glasmonter i foajén finns Jacob Marley, som var med i dockföreställningen av ”En spökhistoria vid jul”. Han har sina kedjor att rassla med och ett och annat barn har blivit lite blekt när de upptäckt honom bland de andra dockorna i montern. Det är faktiskt det enda spöke jag har sett här, säger Margaretha Löfblad i Teater Spektaklet.
Men på Gottsunda dans och teater finns inga spöken, åtminstone inte vad Katarina Karpe, konstnärlig ledare, känner till.
– Visst finns mycket skrock i teatervärlden. Vissa pjäser spelar man helst inte (som till exempel ”Macbeth”, där riktigt skrockfulla inte ens kan säga titeln utan kallar den ”den där skotska pjäsen” reds anm) för de anses vara otursförföljda. Men här ute i Gottsunda är vi lite för nya för att vidskepelse har kunnat få fäste hos oss, haha.
Författarna till boken, Amelie Ehrensvärd och Susanne Martinelle, refererar till en undersökning där var femte svensk tror på spöken. De gör själva inga anspråk på att berätta sanningar, utan vill snarare underhålla och fascinera. Och man får väl medge att det oförklarliga och livet bortom döden kan vara en källa till outgrundliga funderingar och samtal.