200 bilder i sekunden. Så många laddade användarna av Instagram upp häromveckan. Det var Thanksgiving i USA och många bilder på feta kalkoner skulle visas upp. För det är vad man gör på Instagram: delar bilder med andra, kända och okända personer.
Det blev ett nytt rekord för tjänsten, vars användare i genomsnitt laddar upp fem miljoner bilder om dagen. Det är fortfarande lite i jämförelse med Facebooks dagliga 300 miljoner bilder. Men Instagram - som köptes av Facebook i september - växer snabbt, inte minst i Sverige.
Allt som har med bilder att göra växer snabbt, verkar det som. (Rörlig bild också, men det är en annan om än besläktad historia.) På sociala medier, där det till stor del handlar om att visa upp sitt eget liv, är det knappast särskilt förvånande.
En bild ljuger aldrig, heter det, men den kan ge en förvillande tillrättalagd version av verkligheten. Foton kan utropa sådant som inte är riktigt socialt accepterat att klä i ord: Titta vad snygg jag är! Titta vilken vacker och lycklig familj jag har! Så roligt vi har det på våra lyxiga resor! Så fint vi bor och så god mat vi äter!
Jag vet: nu ger även jag en orättvis bild av hur verkligheten ser ut. På sociala medier delas även många andra sorters bilder. Vackra. Roliga. Intressanta. Märkliga. Informativa. Någon har valt, någon vill få oss att se - av en anledning.
Som UNT:s konstkritiker Sebastian Johans uttryckte det häromdagen i sin recension av Luciano Escanillas aktuella fotoutställning på Galleri Diana i Uppsala: "I sin mest grundläggande form är ju fotografiet en betraktares sätt att göra andra betraktare medvetna om det som ses. Att skriva med ljuset är ett sätt att peka."
Jo. Bilder är ett vansinnigt effektfullt sätt att kommunicera. Det är så att man som skribent kan bli blå av avund. Hur hade allmänhetens syn på Vietnamkriget varit utan fotografierna därifrån? Och betänk dynamiken i bilder som de från Abu Ghraib-fängelset i Irak, där amerikanska soldater förnedrade och torterade fångarna. Aldrig att ett vittnesmål i textform hade fått samma sprängkraft.
Det vore emellertid fel att betrakta bild och text som konkurrenter. Snarare kompletterar de varandra. Ändå är det uppenbart att fotografierna, mycket tack vare teknikutvecklingen, har flyttat fram positionerna. Inte bara i sociala medier. På svenska tidningssidor har bildutrymmet ökat från 36 procent år 1980 till 56 procent år 2010, visade en genomgång av branschtidningen Journalisten.
Frågan är vad som händer när vi alltmer kommunicerar via bilder? Och om vi rentav börjar kommunicera med bilder i stället för ord?
Den amerikanska författaren Susan Sontag gav ut essäsamlingen On photography 1977. Den är full av intressanta funderingar om fotografier. "De är en grammatik och, ännu viktigare, en etik för seendet", skrev hon. Att fotografera något är ett sätt att äga det: "Det innebär att sätta sig själv i en viss relation till världen som känns som kunskap - och, därför, som makt."
Hon var skeptisk till den mentalitet som enligt henne spred sig: att betrakta världen som ett knippe möjliga fotografier. Hon befarade att det fostrade ett passivt förhållningssätt, eftersom den som dokumenterar händelserna inte kan ingripa i dem.
Är det verkligen så? Även Sontag verkar ha tvekat. År 2004 - samma år som hon dog - utkom hon med boken Regarding the Pain of Others där hon följde upp sina tidigare resonemang om fotografi och delvis tog avstånd från dem.
Jag förstår hennes ovilja att sätta ner foten. Troligen är det lika omöjligt att skriva den definitiva boken "om fotografi" som att skriva något slutgiltigt "om text". Deras former är så beroende av föränderliga sammanhang: teknik, politik, media.
Bildernas spridning kan i dag tolkas utifrån en politisk kamp som handlar mindre om ideologier än om att ge sin beskrivning av verkligheten. Det kan också ses som ett uttryck för globalisering: bilder är inte bara ett effektivt språk - det är ett språk alla förstår.
Eller? I vilken utsträckning ger den massiva tillgången till bilder från världen över en ökad förståelse för dess skeenden? För att få ett alternativ till svenska mediers rapportering om händelserna i Syrien söker jag efter bilder därifrån på Instagram. Över 100 000 bilder är "taggade" med #Syria. Det dricks caffe latte och målas naglar. Men är det ens i Syrien? Oklart, eftersom många fotografier - av någon anledning jag inte förstår - märks med flera olika geografiska platser.
Söker man på #Syrianrevolution blir det tydligare: att en kamp pågår, med flaggor, vapen och gråtande barn. Men vad är det som sker egentligen? Ensamma ger bilderna besvärande lite information. Hade jag inte vetat hade jag kanske inte ens greppat det grundläggande: att de härrör från en diktatur.
I vissa fall kan en bild säga mer än tusen ord. Men det är inte säkert att tusen bilder säger mer än ett ord.