Det rockigare soundet är lyckat

För mig har Bo Kaspers Orkester alltid hört till de där banden som aldrig stör men som heller aldrig sticker ut eller gör några djupare intryck. Ett typiskt svenskt lagomband alltså.Med nya skivan, Hund, har de gått från sin lättsamma jazzpop med finurliga texter, till ett rockigare sound som är mer rakt på sak och opolerat. Live visar det sig vara lyckat.Till en början är det fortfarande lagom på alla sätt. Ljudvolymen ligger precis under gränsen för att vara störande. Bandet tar inga risker. Börjar med senaste hiten I samma bil och det märks att Bo Kaspers Orkester har funnits med ett tag och varit ute på vägarna mycket. Musiken framförs så proffsigt att inte en Universitetsaulans knepiga akustik rår på distinktheten i framförandet. Men det tänder inte riktigt till. Den största behållningen är sångaren Bo Sundströms kaxiga scenrörelser och småsura framtoning.Det är när det mindre trumsetet och pianot rullas fram till kanten av scenen som det börjar hända saker. Elbasen byts ut mot en kontrabas och tanken är väl att det ska bli mer intimt och avskalat. Men resultatet blir i stället tvärtom. Bandet tycks ha riktigt roligt på scenen. Ljudvolymen ökar, medlemmarna byter instrument med varandra och Peter Asplunds trumpetspel firar stora triumfer. Det är skramligt och faktiskt ganska vågat.Den stillsamma Hon är så söt blir ett vackert avbrott.Och när de återgår till keyboard, större trummor och elbas igen blir det riktigt mäktigt. Senaste albumet spelas nästan i sin helhet och de gamla alstren vinner på det raka och rockiga framförandet. Det smartaste jag gjort är riktigt vass, liksom avslutande Vi kommer aldrig att dö.