ROCK. Snart fyra decennier har gått sedan Mick Jagger, Keith Richards och de andra i Rolling Stones-cirkusen slog läger på franska Rivieran, i en lyxvilla som lär ha använts som Gestapokvarter under andra världskriget. Nu blev Villa Nellcôte istället säte för rock´n roll-livets excesser, med droger och ett myller så kallade hangers-on som kom och gick.
I husets bunkerliknande källare lyckades de rullande stenarna likväl - eller kanske just tack vare dessa kaotiska förutsättningar - spela in ett av rockens mest mytomspunna skivalbum, enligt många höjdpunkten i bandets karriär.
Jagger har själv uttalat sig ganska förklenande om Exile on main street, och bara någon låt från skivan har fått fäste i bandets liverepertoar. Det finns en logik i detta,då musiken hör till det råaste Stones spelat in, markerande bandets identifikation med amerikansk rotmusik - blues, soul, gospel och country. Och detta på ett kakafoniskt sätt, utan de arenavänliga refränger som finns i låtar typ Satisfaction och Angie.
Och det är just den opolerade kraften, råheten i uttrycket, som drabbar lyssnaren vid en genomgång av Exile on main street i den nya remastrade dubbel-cd-versionen, med en skärpa i ljudet som överglänser tidigare utgåvor.
Framför allt är detta Keith Richards skiva. Det är hans riff som är motorn i musiken, alltifrån det tjockflytande, larmigt röjiga öppningsspåret Rocks off, till en countrydoftande akustisk pärla som Sweet black angel. Med den bluesorienterade Mick Taylor vid Richards sida hade Stones under dessa år sin starkaste gitarristbesättning.
De tillagda bonusspåren ställer jag mig däremot ganska kallsinnig till. Outgivna låtgrunder blandas här med en del nya pålägg av Jagger och Richards, utan att nå upp till originalskivans röjiga magi.