John Sjögren: Det progressiva Uppsala

Yes, en av den progressiva rockens giganter, hade inte varit i Sverige på över ett decennium och nu stod de där, livs levande på scen, och spelade dessutom alla de gamla klassiska, långa, låtarna: Close to the edge, Gates of Delirium, Ritual.

Mellan varje låt kunde publiken inte förmå sig att sluta applådera och hänryckt jubla. De gamla proggrockveteranerna såg nästan generade ut på scenen. Den överdrivet entusiastiska publikresponsen var mest av allt ett uttryck för det populärkulturella förtryck (nåja) som alla älskare av symfonirock så länge tvingats utstå.

Det var både kärlek och uppror i de där glädjeyttringarna. Nästa dag minns jag en överstruken geting i en av landets ledande kvällstidningar. Och det var så det väldigt länge hade sett ut för den progressiva rocken; hängiven publik, mördande kritik.

Magnus Ring, ordförande i Svenska art rock föreningen Crimson, som ligger bakom festivalen i Parksnäckan, medger att en av anledningarna till att de startade föreningen, och i förlängningen festivalen, var att den progressiva rocken dragits med ett så oförtjänt dåligt rykte.
– Symfonirocken har länge haft låg status, säger Magnus. Den har ansetts alltför pretentiös och pampig. Visst, ibland gick vissa av banden för långt. Alla dessa konceptuella dubbelalbum är inte jättelyckade. När Emerson Lake and Palmer spelade med symfoniorkester var kanske också en aning överdrivet.

Men den progressiva rockens nedvärdering i musikhistorieskrivningen beror främst på den genomslagskraft punken hade när den kom i slutet på 70-talet, vilket innebar slutet för symfonirockens guldålder. Punkens back-to-basics-estetik var på många sätt en reaktion mot den musikaliska ekvilibrism som band som Yes, Genesis och King Crimson älskade att briljera i.

Att den progressiva rocken fortsatt att ses ned på har förmodligen sin förklaring i att de kritiker som sedan dess agerat smakdomare och experter varit barn av punken. Magnus Ring menar emellertid att schismen mellan punken och symfonirocken är betydligt överdriven.
– Den där konflikten skapades när Johnny Rotten hade en T-shirt på sig där det stod ”I hate Pink Floyd”. Egentligen gillade Johnny Rotten Pink Floyd. Alltihop var väldigt konstruerat.

Nu börjar dock vädret långsamt att slå om, till symfonirockens fördel. Efter den uppmärksammade BBC-dokumentären Prog rock Brittania, där genren granskades och drogs fram ur de mörka musikgömmorna, har resan mot rumsrenhet äntligen inletts.
– Sakta men säkert börjar symfonirocken bli mer accepterad, säger Magnus. Det märker man till exempel på att mellotronen, det klaviaturinstrument som närmast fungerade som symbol för genren, nu flitigt börjat användas igen.

I Uppsala har den progressiva rocken länge haft ett starkt fäste. Ända sedan Samla Mammas Mannas dagar på 70-talet har musikgenren varit ett självklart inslag i stadens musikliv. Varför det är så är dock svårt att svara på.
– Det har jag egentligen aldrig fått något vettigt svar på, säger Magnus. Kanske har det att göra med att Uppsala är en studentstad. Det finns något intellektuellt och lätt akademiskt över proggrocken.

Dan Olsson på skivbutiken Open Mind säger att Uppsalaproggen, när den var som störst på 70-talet, hade väldigt hög kvalitet och stod sig bra även internationellt.
– Den svenska proggrocken är faktiskt otroligt bra och utmärker sig inte minst för att många av banden, som Arbete och Fritid eller Kebnekajse, hade så tydliga rötter i svensk folkmusik. Det fanns många fantastiskt bra band från Uppsala på den tiden, som gjorde sig ett namn även utomlands. I Frankrike fanns det ett proggband som till och med hette Uppsala, för att så mycket av den svenska progressiva rocken kom härifrån.

Dan, som först på mitten av 80-talet återupptäckte proggrocken, säger att hemligheten bakom genrens styrka och charm speglas i dess namn.
– Den är progressiv helt enkelt. Det är musik där det hela tiden händer något, musik som leder framåt. Jag tycker om hur många av banden verkligen lyckas berätta något med musiken. För mig är det just musiken, och inte de ibland lite pretentiösa texterna, som är behållningen.

Och att proggrocken absolut förtjänar en mer central plats än den lite undanskymda vrå den fått i musikhistorien håller Dan med om.
– Jag lyssnade egentligen mest på punk och new wave i början och kom först senare in på den progressiva rocken. Så min smak är väldigt bred. Men visst är det så att mycket av det som gjordes under det tidiga 70-talet, och som faller under den breda benämningen progressiv rock, fortfarande är oerhört spännande och bra musik.