Hon tog priset! Aldrig hade jag trott Svenska Akademien skulle tordas belöna en författare som verkligen skriver "det utmärktaste i idealisk riktning" - precis som Alfred Nobel ville.
Svetlana Aleksijevitj som med den mäktiga och märkliga sviten "Utopins röster" (1985-2013) har skrivit sovjetmänniskans mentala historia. Aleksijevitj är journalist, och visst använder hon intervjun och dokumenten i sin konst, men som författare står hon framför allt i skuld till Fjodor Dostojevskij. Det är hans fråga hon ständigt upprepar: Hur mycket mänskligt finns det i en människa?
Aleksijevitj ger röst åt en nyss förlorad värld - sovjetmänniskans liv och öde, hopp och besvikelser. Hon har aldrig backat en tum i skildringen av den kommunistiska diktaturens förtryck, men heller aldrig lämnat den enskilde i sticket, ofta utlämnad åt statistikens, generaliseringarnas och propagandans godtycke. Svetlana Aleksijevitj har låtit sovjetmänniskan förbli mänsklig, ett både moraliskt och litterärt storverk som nu har belönats med Nobelpriset. Men det kommer också att räknas henne till godo på domens dag.
Svetlana Aleksijevitj är född i Ukraina 1948 och uppvuxen i Vitryssland, barn i Stalins imperium och fostrad i skuggan av Det stora fosterländska kriget. Hennes föräldrar var lärare, och tidigt fick Svetlana höra bybornas berättelser från kriget. De ligger till grund för en av hennes främsta böcker, "Kriget har inget kvinnligt ansikte" (1985, på svenska 2012).
"Kriget har inget kvinnligt ansikte" är ett verkligt scoop. Den ändrar för alltid vår bild av andra världskriget. Boken handlar om den miljon kvinnor som slogs för Sovjet i andra världskriget. De blev aldrig hjältar, de skröt inte över sina medaljer. Tvärtom, de skämdes.
Där finns historien om den unga modern som står i ett träsk tillsammans med en grupp partisaner. Alla är tysta, för att inte dra på sig tyskarnas uppmärksamhet. Hennes bröst spränger av mjölk och det lilla barnet gnyr av hunger. Men om barnets skrik inte kan tystas genom amning? Om barnets skrik röjer hela gruppen? Modern tar knytet med barnet och sänker det i träsket. Då blir det tyst. Gruppen är räddad. Men modern får inget tack för sin fosterländska gärning. Efter kriget är hon paria, hela byn undviker henne. Hennes man kan inte heller förlåta henne.
Så här skriver Svetlana Aleksijevitj själv
"Vi var fånge i de manliga föreställningarna av kriget. I de manliga orden."
Detta är en sorts historieförfalskning, menar hon, och hennes resonemang har bäring på all historieskrivning. Vem kan man lita på, kan vi ens lita på oss själva?
Hon skriver att "känslor och språk hos bildat folk påverkas oftare - hur märkligt det än kan låta - av tiden. Av dess allmänna koder. De smittas av andras kunskap. Av tidsandan."
Aleksijevitj är utbildad journalist, och intervjun är hennes viktiga redskap. För boken om kvinnorna och kriget intervjuade hon 800 kvinnor.
Hon lyssnar in ”de rätta rösterna”. Hon samlar material som en journalist, men bearbetar det som en poet, eller snarare som en kompositör. Hon har sagt att temperaturen i samtalet måste bli så hög, så att ”lögnen brinner upp i hettan”. Exemplet hon gav var kvinnan som talat i timmar om krigets fasor och död, men på tröskeln ut ändrade sig och sade: ”Det värsta var inte dödandet. Det värsta var att i fyra år tvingas gå i mansunderkläder!”
Också humorn har sin plats, mitt i helvetet. Som när den unge manlige kaptenen förvånat säger till sin kvinnliga trupp av elitsoldater:
- Ni har fått tapperhetsmedalj allihop, och så är ni rädda för möss!
Hennes mest kända titel är nog "Bön för Tjernobyl" (1996, på svenska 1997 och 2013), ett glödande rekviem över den sovjetiska härdsmältans offer. Här berättar soldater som kommenderades ut den 26 april 1986, för att skyffla radioaktivt avfall med händer och spadar när marken blev blå. De blev illamående men bet ihop och skyfflade på. Här berättar kvinnan som evakuerades och kom till Minsk, men inte blev insläppt hos sin egen syster. För de var pestsmittade, de från Gomel... En framtidskrönika kallade Svetlana Aleksijevitj denna bok, som en påminnelse om att hon inte bara berättar om det förflutna, utan om hur det förflutnas "strålning" påverkar människor i decennier, i sekler. Halveringstiden för våra moraliska val är så lång att den nästan inte är mätbar.
Den sista titeln i "Utopins röster" är den mäktiga "Tiden Second Hand" (2013, på svenska 2013), som både handlar om övergreppen under Stalintiden, och om det nydesignade förtrycket under Putins era.
"En hårdhänt epok har vänt mitt liv som en flod", skrev den berömda ryska poeten Anna Achmatova på trettiotalet. Alla Aleksijevitjs informanter kunde säga samma sak. Och de har fromt fogat sig.
Naivitet är ett ord som ofta dyker upp bland Alexijevitjs informanter. Sovjetmänniskan är inte bara angivare, lägervakt, auktoritär, utan framför allt romantiker; "naiva som barn satt vi i köken och läste Solsjenitsyn i samizdat, sjöng Bokudzava och sånger från det Stora Fosterländska Kriget". Vi var lyckliga då, säger en intellektuell kvinna som berövats allt:
"Teater har också blivit en lyx, förr missade jag aldrig en premiär. Det är väldigt kränkande - och allt blir så grått och trist när vi inte släpps in i den nya världen..."
Har inte hennes sorg räckvidd långt bortom det forna Sovjet? När naiva romantiker berövas sina drömmar blir de hårda, och förvandlas till naiva främlingshatare, som när gatorna översvämmas av fattiga jobbsökare från Kazakstan, Tadjikistan och Uzbeistan.
Men Svetlana Aleksijevitj har ett sjätte sinne för paradoxen, och för livets läkande krafter. Som en svag men omutlig understämma till krigets och våldets vrålande crescendo går kärleken. Så här sa hon när jag mötte henne i Minsk häromåret:
”Många tycker att jag är så svartsynt, pessimistisk för att jag bara skriver om döden. Man har anklagat mig för att ha ”nekrofila böjelser”. Men jag är intresserad av hur man lever sitt liv under tragiska omständigheter. Mina böcker handlar inte om döden, de handlar om kärleken.