Välkommen hit, välkommen hem. Jag har alltid skrattat lite föraktfullt åt Uppsalas lökiga slogan (även om den är långt mycket bättre än den underbart intetsägande ”Flen – en kommun”). Men efter en sommar som jag till stora delar tillbringat i Stockholm, denna förvisso ljuvliga sommarstad, nickar jag en smula känslosamt när tåget rullar in på perrongen och jag möts av det bekanta gamla Uppsala. Välkommen hem, tänker jag.
Jag vet inte om jag är en ovanligt sentimental och hemkär person, men jag har alltid utvecklat en stark kärlek till de platser jag bott på. För mig är det nödvändigt att känna mig förankrad på den plats där jag bor, att helt enkelt få känna mig hemma. Därför har jag också alltid upplevt det som så meningsfullt att skriva i dessa spalter; att få vara en del av den lokala kulturen.
En av sommarens stora debatter, den om svenska värderingar, har fått mig att reflektera lite extra kring min vurm för det lokala och hemtama. Jag är förvisso fullt övertygad om att vi behöver tala mindre om nationella värderingar, och mer om universella värden. Att samlas kring det för alla människor gemensamma (för det är trots allt så mycket mer som förenar än skiljer oss åt) är vad vår värld behöver. Vi behöver bygga broar och inte, som en viss skogstokig (t)rumpnisse föreslagit, bygga murar för att stänga ute våra behövande grannar.
Samtidigt tror jag att det finns en poäng i att värna om det lokala, om den egna kulturens särart. Ja, jag tror rent av att en förankring i det lokala är en förutsättning för att kunna respektera och fredligt kunna leva tillsammans med människor som inte nödvändigtvis tänker precis som en själv. Att bottna i det egna, i det man själv är och kommer ifrån, gör en också mer öppen för andra.
Endast en människa, eller för den delen ett land, som lider av djup identitetskris vill bygga en mur omkring sig. En människa som vet vem hon är möter andra med genuint intresse och öppet sinne. En sådan människa, ett sådant land, ser inte andra människor eller andra kulturer som ett hot. Tvärtom, hon låter sig berikas av dem. Och det är ytterst vad ett mångkulturellt samhälle är – rikt. Det mångkulturella samhället, där flera kulturer lever respektfullt sida vid sida, i ständig dialog, måhända med olika värderingar, men samlade kring en uppsättning universella värden, är inte något vi bör betrakta som ett problem, som ett nödvändigt ont i migrationens tidevarv. Nej, det mångkulturella samhället är ett idealsamhälle. Paradoxen är att jag tror att man på bästa sätt kommer åt det universella genom att vara trogen det lokala. Om man gräver tillräckligt djupt i hemmets jord når man till slut det universella, det som är sant och gäller för alla, överallt.
Ibland, särskilt i turbulenta tider som denna sommar, när den ena fruktansvärda nyheten avlöst den andra, återvänder jag till det nyårstal Hermann Hesse höll 1946. Där talar Hesse, trots det fasansfulla krig världen just gått igenom, vackert och hoppfullt om den lika enkla som sanna insikt, vilken på sätt och vis Hesses hela författarskap kretsar kring: ”Att Gud, den Ende, lever i var och en av oss, att varje fläck på jorden är vårt hem, varje människa vår frände och broder, att vetskapen om denna gudomliga enhet avslöjar all splittring mellan raser, folk, mellan fattig och rik, mellan bekännelser och partier som dårskap och villfarelse.”
Verklig trohet till en plats når till sist alltid Hesses insikt. Även om jag må älska just den lilla plats där jag råkar bo, så är till syvende och sist ”varje fläck på jorden” mitt, och allas vårt, hem.