Uppsalas är en kulturstad. Det torde knappast ha undgått någon, och det var åtminstone delvis ämnet för min krönika förra månaden. Här finns musik, konst och teater – men Uppsala är också en litteraturstad. Det är ofta mindre uppenbart, och författare har ibland klagat på att litteraturen fört en undanskymd tillvaro i staden. Det är lättare att slå ett slag för mer visuella konster.
Här har alltid bott författare. Redan på sextonhundratalet kappades professorerna Messenius och Rudbeckius om vems dramatik som slog bäst – den förres svenska originalverk eller den senares uppsättningar av klassiska antika författare – och i stadens kyffen skrev studenter hyllningsskrifter till både varandra och potentiella mecenater. Här författades poesi, vältalighet, dramatik och så småningom även romaner. Vi har artonhundratalets Uppsalaromantik, med Geijer och Atterbom i spetsen, alla författare som studerat här ett tag och förstås de som blev kvar. Jag minns hur vi som studenter bävade när Sven Delblanc dök upp på de litteraturvetenskapliga seminarierna – han var så stor och så vördnadsvärd.
I torsdags uppmärksammade Maria Ripenberg Uppsalas nygrundade Litteraturcentrum, vilket är en del av landstingets kulturplan och enligt hemsidan avsett att ”stödja lokalt läsande och den regionala litteraturscenen”.
Staden uppvisar dock flera litterära initiativ. Förra året grundades Uppsala författarsällskap, och i januari hade det sitt första årsmöte. Sällskapet fyller flera syften. Det mest självklara är att få ett forum där författare träffas – det är ett ensamt yrke – men det finns även en författarfacklig aspekt. Vid årsmötet talade Sveriges författarförbunds ordförande Gunnar Ardelius om kampanjen ”Ordet är fritt men inte gratis”. Främst i sällskapets stadgar nämns arbetet för ”den litterära och kulturella mångfalden i stad och län genom bland annat föredrag, uppläsningar, workshops, festivaler etc.” Också litteraturens hus står på programmet.
Många av sällskapets sammankomster kommer att vara öppna för allmänheten. Det börjar redan i morgon, då Carl Göran Ekerwald talar om ”Mitt liv med litteraturen”. Förlåt smygreklamen! Det är dock sällan man hör någon berätta om ett så långt och skiftande författarliv.
Kanske kan författarsällskapet öka medvetandet om den litteratur och de litteraturutövare som finns i den egna staden. Det är lätt att bjuda in litterära storheter utifrån och bli hemmablind. En djärv person skulle kanske drista sig att jämföra stadens författare med Hjalmar Gullbergs förklädde Apollon: ”Han går förbi dig, men din blick är slö.” Något sådant skulle jag förstås aldrig göra. Så mycket törs jag dock säga att Uppsala är en sällsynt rik litterär miljö.