En bra berättelse tål att berättas flera gånger. Och jag kan bara känna djup och uppriktig glädje över att Jonas Gardells berättelse om hur aids kom till Sverige kommer i så många versioner; romantrilogi, tv-serie som kanske också blir långfilm, och så pjäsen Ömheten som sätts upp i vinter, och där huvudpersonerna Benjamin och Rasmus åter får liv i ny form. Hur många varianter på samma tema orkar vi se? Hur många som helst, tror jag.
När jag ser första avsnittet av Gardells och regissören Simon Kaijsers tv-version av Torka aldrig tårar utan handskar, ligger det förstås nära till hands att jämföra med boken, att bryta det som gestaltas i rutan mot de bilder jag själv skapat i läsningen. Att Paul (Simon J Berger) talar med en mansröst så djup att jag bara hör Mikael Persbrandt irriterar mig först; varför är han inte fjolligare, blondare, lite mer utpräglat feminin?
Sådär är det alltid när en litterär upplevelse transformeras till en visuell, man får leva med att saker inte blir exakt som man själv föreställt sig dem. Men, så går det sakta upp för mig, att detta inte bara rör den vanliga frågan om att acceptera att en konstform aldrig är identisk med en annan, utan också om något mycket viktigare.
Genom att göra flera olika versioner av samma berättelse förmedlar Jonas Gardell, kanske helt oavsiktligt - vad vet jag - en större allmängiltighet. Rasmus (Adam Pålsson) och Benjamin (Adam Lundgren), Paul och alla de andra bögarna som levde i Stockholm under en tid då katastrofen härjade och ödelade liv som redan levdes i det fördolda, blir inte till enskilda, avskilda, öden som man kan avfärda som unika. De tar ständigt ny form, för läsaren, för tv-tittaren, för den som sedan går och ser pjäsen. De blir inte de enstaka, fiktiva figurerna Rasmus och Benjamin, de blir vilka bögar som helst under denna tid. De blir alla bögar.
När man lägger nyans till nyans, version till version, av samma berättelse vidgas den.
För den som läser och tittar blir det omöjligt att avfärda denna del av svensk samtidshistoria som något marginellt, och jag kan knappast föreställa mig hur något skulle kunna vara viktigare än den uteblivna möjligheten.
Kvaliteten på tv-serien då? Ypperlig. Och dessutom: alla de som envisas med att de inte läser böcker, står nu utan skäl att inte ta del av denna brutalt sorgliga, såriga, vittnesskildring från en epok i vår närhistoria som man inte vill tänka på har ägt rum. Men, man måste. Man måste faktiskt det.