''Det har blivit livsviktigt att uttrycka mig i färg och form''
När dansaren Carina Bergenstråle i Uppsala skadade ryggen så svårt, att hon måste sluta dansa, började hon måla. Att inte uttrycka sig hade varit att förtorka.
Det är sista veckan av tre, som Carina Bergenstråle ställer ut sina målningar på Broströms Kafé i Godsmagasinet i Uppsala. Hennes första separatutställning. Flera målningar har röda pluppar bredvid sig, är sålda.
Det har hon inte riktigt tänkt på, säger hon, att målningarna kommer att hänga i hemmen hos människor som har köpt dem, för att de tycker om dem, och kommer att stolt visa dem för sina besökande vänner.
Det är stort.
— Jag får tillbaka min självkänsla när jag målar. Jag är målare i själen. Men jag kan inte kalla mig Målare säger hon.
Däremot kunde hon förut kalla sig dansare. Med dansutbildning på Kulturama i Stockholm i botten arbetade Carina Bergenstråle med Uppsala Dansteater under 1980-talet.
1988 gjorde hon en spiralrörelse med ena benet lyft och en vridning på kroppen åt andra hållet. Det skulle hon inte ha gjort.
— Jag kände direkt att något var helt fel i ryggen.
Det visade sig vara så fel, att hon så småningom blev sjukpensionär. Men då hade hon försökt fortsätta med dansen och arbeta halvtid inom hemtjänsten långt in på 1990-talet för att hon så gärna ville klaras det och inte villa ligga samhället till last. Den där halvtiden, som inte gav någon god inkomst, saboterade hennes ekonomi som sjukpensionär. Den skulle ju grundas på hennes tidigare inkomst.
Men Carina Bergenstråle är, visar hennes egen berättelse, inte en person som ger upp. Invalidiserande skada på ryggen och nacken och urusel ekonomi - ändå har hon haft kraft att hitta en ny riktning för sin liv.
— Jag började måla. Först akvarell och med pastellkritor. Senare olja. Då började jag få tillbaka den känslan som jag hade haft när jag dansade, en kontakt med mitt inre
.
I två år gick hon på Wiks folkhögskola och målade och skulpterade på heltid.
— Det är märkligt, när man målar i olja, det är som att det blir mer själ än akvarell. Oljan tar på krafterna, man måste lägga ner hela sig i arbetet, oljan är så levande. Jag går hårt fram, arbetar gärna med palettkniven, skrapar bort, torkar, gör inte sådana där sirliga saker.
På väggarna i Broströms Kafé hänger små och stora målningar. Små skissartade bilder av katter, hästar och änglar, en stor oljemålning av får i blått dis, bilder av hus, ansikten - och målningen av gammelmormor Maria utanför gården i Gällivaretrakten.
— Gammelmormor var min mentor, mitt stöd när jag var barn. Med henne kunde jag dela ett roligt och älskande skratt. Hon är sinnebilden för hur man klarar av livet i det svåra, men också i glädje och samförstånd, säger Carina Bergenstråle.
3 augusti är sista utställningsdagen. Sedan får köparna hämta sina tavlor och resten följer med hem till målarens tvårummare, där vardagsrummet är ateljé.
— Jag har alltid varit konstintresserad, gått på gallerier när jag varit på resa. Flera gånger har jag varit i Paris och sett konst i olika miljöer. Men jag hade aldrig trott att jag själv skulle hålla på så här, måla och ställa ut. Jag var ju dansare.
Så jobbar vi med nyheter