”Längtar du hem?” frågar patienten vårdbiträdet i Gottsundateaterns senaste pjäs Import och vi är flera som skrattar igenkännande när vårdbiträdet förklarar vad ett hem är. Han ritar upp en överpedagogisk bild som illustrerar att hem varken är här eller där, utan något mitt emellan.
Många som flyttat långt ifrån sin födelseort förstår att begreppet hem är minst sagt svävande. När jag besökte en av mina barndomsvänner från Bosnien i hennes nya hem i USA för tio år sedan berättade hon att hon längtade hem och att hon skulle flytta tillbaka så fort hon blev klar med sina studier. Jag som till skillnad från henne hade varit i Bosnien efter kriget befarade att det hon längtade efter var en illusion men jag hade inte hjärta att krossa hennes dröm. Ett par år senare besökte hon äntligen Bosnien och sedan dess nämner hon ibland att hon längtar hem men hon har övergett alla planer på att återvända. Precis som vårdbiträdet i pjäsen har hon accepterat att hem är något som ligger mitt emellan där hon bor och där hon kommer ifrån.
I slutet av pjäsen har några av skådespelarna på sig T-tröjor märkta med texten ”svensk?” De står på rad och ser allvarligt ut i publiken, som om de ställer frågan: Vem bestämmer över vilket land vi får kalla vårt eget? En fråga som går på rundgång inom mig när jag åker hem efter föreställningen.
Jag skulle vilja säga att det är jag som bestämmer över vilket land som jag får kalla mitt, men jag vet av erfarenhet att det inte är så enkelt.
När jag var barn åkte vi på semester till Adriatiska havet varje sommar. Vi semestrade i en liten ort utanför Dubrovnik, Slano, som då låg i det land som jag kallade mitt eget – Jugoslavien. När kriget tog slut längtade jag efter att åka tillbaka till Slano, men av rädsla för att förlora det sista ställe som jag utan förbehåll kunde kalla mitt lät jag bli. Men för varje år som gick växte sig min längtan starkare och i somras åkte jag till slut dit.
Och det visade sig att Slano var sig likt. Slano var fortfarande Slano, havet var fortfarande havet, jag var fortfarande jag, men landet som Slano låg i var inte längre mitt. Och när det bestämdes att landet skulle upphöra vara mitt hade ingen frågat mig vad jag tyckte om saken.
Efter några dagar i detta land som inte längre var mitt märkte jag hur viktigt det var för landets invånare att hävda sin kroatiska identitet. Nationella symboler trängde sig på överallt och tv-tablån var fullspäckad med program som bekräftade Kroatiens förträfflighet.
Ett av dessa program kommer jag särskilt ihåg, därför att det i sitt försök att bekräfta den kroatiska nationella identiteten åstadkom raka motsatsen.
Programmet handlade om Vladimir Prelog som fick Nobelpriset i kemi 1975. Enligt den stolta speakerrösten var Prelog kroat, men efter att programmet sammanfattat hans biografi framstod hans nationella tillhörighet som långt ifrån självklar.
Prelog föddes 1906 i Sarajevo som på den tiden låg i Österrike-Ungern. När han var åtta år flyttade familjen inom landets gränser, till Zagreb, där Prelog växte upp. Efter andra världskrigets utbrott blev Prelog inbjuden till ett universitet i Schweiz där han sedan forskade under resten av sitt yrkesverksamma liv. När han fick Nobelpriset i kemi år 1975 låg Sarajevo och Zagreb fortfarande i samma land, men inte samma land som innan, utan ett annat land – Jugoslavien. Numera är Sarajevo och Zagreb huvudstäder i var sitt land och Jugoslavien finns inte längre. Och läser man listan över Nobelpristagare i kemi står det att Prelog är från Schweiz.
Städerna har inte flyttats, Prelogs ursprung har inte förändrats, ändå varierar de nationella tillhörigheterna över tid.
Det visar vilka flyktiga konstruktioner både länder och nationaliteter är. Så hur kan man då påstå sig äga ett land? Hur kan man ens älska det?
Man skulle kunna invända att det är annorlunda för svenskar, att den svenska nationella identiteten inte är lika komplicerad. Men om svenskheten är så enkel, varför känner vi då ett ständigt behov att definiera den?
I pjäsen Import upprepar en av skådespelarna: ”Jag är inte mitt land”. Nej, ingen av oss är vårt land, tänker jag. Inte ens vårt land är vårt land.
Alma Kirlic är Uppsalabo och scenpoet. Hon föddes i forna Jugoslavien (nuvarande Bosnien) och kom till Sverige som femtonåring.