"Det finns inget läskigare än barn"

Det bevisas gång på gång, från monsterbarnen i De fördömdas by (Village of the damned, 1960) via alla borderlinesnorvalpar hos Stephen King till j-horrorns vitsminkade barn i garderober och brunnar: det finns inget läskigare än barn. Grunden är det obehag man kan känna inför en stirrande snorig unge på bussen - ett obehag som den spanska skräckisen Barnhemmet (2008) skruvade upp och kombinerade med förälderns skräck för att förlora ett barn. Resultatet höll ända tills regissören gick bort sig i klichétyngd bildpoesi och fattiga effekter. Detsamma kan sägas om Hierro, med samma producenter som Barnhemmet men med debutanten Gabe Ibáñez i regissörsstolen och med allt det läskiga bortslarvat.

Ett barn försvinner spårlöst på färjan till Europas sydligaste plats, vulkanön Hierro. Modern bryts ner, får vattenfobi (utgångspunkten för några hallucinatoriska scener som påminner om regissörens bakgrund som reklamare) men blir efter sex månader kallad till ön för att identifiera kroppen av en liten pojke. Hon tvingas stanna över helgen i väntan på dna-test och påbörjar under tiden en egen undersökning av försvinnandet.

En skräckfilm kan hålla ens intresse uppe ganska länge genom stämning och omsorgsfullt hantverk, men vid en viss punkt krävs det att någonting händer utöver att lysrör surrar och svarta fåglar kretsar olycksbådande. I Hierro består detta någonting av att det hörs mystiska dunsar i hotellkorridoren... nej, av att vår hjältinna klär av sig... nej, av att hon tappar bort sin mobil... nej, av - och nej, inget av det visar sig ha någon betydelse för annat än att regissören ska kunna fortsätta med stämningsmåleriet.

Som visuell iscensättning av en förtvivlad förälders väg in i depression och vanföreställningar är Hierro både vacker och symbolmättad, men varken som skräckfilm, konstfilm eller något däremellan är den annat än teoretiskt intressant.