Jazzlegenden Bengt Hallbergs begravningsgudstjänst i Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala bjöd på konstmusik, musik i folkton och jazz: ett mjukt avsked av en man med ”det gudomliga i fingrarna”.
– Omöjligt att göra en sammanfattning av hans liv, sa officianten, kyrkoherde emerita Kerstin Berglund i sitt griftetal vid Bengt Hallbergs begravning.
Det kan man förstå. Ett barn som spelade Brännö brygga på dragspel för farbror Sven (Jerring) i Barnens brevlåda, en 13-årig pojke som skrev sitt första jazzarrangemang, en tonåring som hade sitt första engagemang som dansbandsmusiker samma dag som han konfirmerades, en 17-årig yngling som skivdebuterade med Arne Domnérus och som sista terminen i gymnasiet fick kompa Stan Getz, en 20-åring som studerade kontrapunkt och komposition för Lars-Erik Larsson på Musikaliska Akademien och snabbt blev såväl en av Sveriges främsta jazzmusiker som en skicklig tonsättare hyllad och prisad i många sammanhang…
Inte lätt att få med i ett griftetal, men Kerstin Berglund plockade exempel ur Hallbergs karriär, kallade honom jazzens elegant och konstaterade att ”han hade det gudomliga i sina fingrar”.
Bengt Hallberg var på äldre dar borta från estraderna under nio år. Då vårdade han sin hustru som blivit svårt sjuk och senare gick bort. Knappa halvåret därefter mötte han i korsningen St Johannesgatan-Kyrkogårdsgatan änkan Mariana Persson och de två blev ett särbo par. Om detta skrev han låten Lucky Corner.
– Vi fick två och ett halvt år och hade det helt fantastiskt, berättade Mariana Persson för UNT per telefon dagen före begravningen. Och Kerstin Berglund konstaterade i sitt tal, att Bengt Hallberg fick några oväntat glada och lyckliga år med sin Mariana innan han själv nu gick bort 2 juli.
Bengt Hallbergs begravningsgudstjänst innehöll mycket musik. Vid orgeln satt professor Gustav Sjökvist, dirigent och kyrkomusiker. Basisten Georg Riedel, trumpetaren Jan Allan och pianisten Jan Lundgren spelade och OD:s veteraner sjöng två stycken.
Musikaliskt blev det en blandning av konstmusik, jazz och folkmusik, allt med anknytning till Bengt Hallberg. I något fall hade Bengt Hallberg arrangerat stycket, eller så hade han samarbetat med tonsättaren (Alfvén) eller framträtt med musikerna och sångarna.
Georg Riedel spelade första gången med Bengt Hallberg på 1950-talet.
– Bengt hade ett unikt sinne för harmonier. Han kunde harmonisera ett stycke direkt. Det kan inte jag. Och han hade ett fenomenalt musikminne!
Att det inte är roligt, utan tungt men oundvikligt, att med åren spela på den ena vännens begravning efter den andra, sa både Georg Riedel och Jan Allan. I slutet av begravningsgudstjänsten improviserade de kring en standard, The Man I Love, men kallade den The Man We Love, som en hyllning till Hallberg.
Pianisten Jan Lundgren, som häromåret spelade in cd:n Back 2 back med Bengt Hallberg, framförde Hallbergs komposition Autumn Walk från albumet.
– Men det saknas två händer nu när jag spelar, sa han till UNT.
Medan de sörjande tog avsked vid kistan spelade Gustav Sjökvist, Georg Riedel och Jan Allan i olika kombinationer, mycket mjukt, musik med Bengt Hallbergs signum.
Själv minns jag Hallberg särskilt från 60-talets konserter för ”min” jazzklubb Crescendo i Norrköping, från en bejublad kyrkokonsert i närheten av Lindesberg i det tidiga 70-talet och inte minst från den gången då han spelade fyrhändigt med Eric Ericson efter en OD-middag i Uppsala.
Hans sista framträdande var med OD:s Veteraner i Vara konserthall i juni i år. Då duospelade han och körens dirigent Håkan Sund på var sin flygel.
Men nu är det, som pianisten Jan Lundgren sa: Det fattas två händer.