– Det var den absolut lyckligaste arbetsperioden jag haft! utbrister Ilon Wikland innan första frågan är ställd.
Det är Astrid Lindgren hon talar om.
– Hon var precis så fantastisk som hon verkade. Hon var rolig, skämtade, men kunde också vara allvarlig. Vi hade en väldigt bra kontakt, fortsätter hon.
De träffades redan 1954, då Ilon Wikland en dag klev in på Rabén och Sjögren med några av sina teckningar. Astrid Lindgren, som var förlagschef, sökte lägligt nog en illustratör till Mio min Mio. Ilon Wikland fick jobbet.
Från de fyrtio år som deras samarbete varade minns hon en sak särskilt.
– Jag glömmer aldrig när jag kom hem till henne på Dalagatan en dag. Vi drack kaffe och åt bullar, det gjorde vi alltid. Och efteråt satte sig Astrid i soffan och läste första kapitlet av Bröderna Lejonhjärta för mig, och jag bara grät. Det var en fantastisk upplevelse.
Hur är Astrid Lindgrens prosa att illustrera? Lämnar den utrymme åt konstnären?
– Hennes böcker är enormt tacksamma att illustrera. Hon skriver så bildmässigt. Det har hänt mig när jag ska illustrera andra att jag frågat: ”Hur vill du ha det?” och de svarat: ”Som du gör det åt Astrid Lindgren”. Då har jag tänkt: Men du skriver inte som Astrid Lindgren.
Har du aldrig upplevt den konstnärliga relationen mellan dig och författaren i fråga som ojämlik? Texten kommer ju alltid först.
– Det har jag aldrig funderat på. Jag kan inte skriva, så är det bara. Men jag har aldrig känt mig mindervärdig. Jag tycker tvärtom att jag haft enormt tur. Astrid invände dessutom nästan aldrig mot något jag gjorde.
Hur klarar sig dina bilder utan texterna?
– Det vet jag inte! Men vad jag vet är att jag berättar i bilder. Det är mitt sätt. Man ska nästan kunna följa historien utan att läsa texten.
Ilon Wikland, som är född i Estland, flydde kriget och kom till Sverige som 14-åring 1944. Sina barndomsupplevelser har hon skildrat i självbiografiska böcker, och några av de bilderna går att se på Bror Hjorths hus.
Har det varit någon skillnad på att illustrera till andra och till dig själv?
– Tecknandet är fortfarande detsamma. Kanske är det lite mer ångestfyllt att illustrera mina egna, självbiografiska böcker. Där finns ju min bakgrund med. Och den har ju inte varit lika idyllisk som i Bullerbyn precis.
Har arbetet, att gå in i de här inte sällan idylliska barnvärldarna, fungerat terapeutiskt? Eller som en verklighetsflykt?
– Du har förstått mig precis. Arbetet har varit både flykt och styrka för mig. Jag har tecknat när jag mått dåligt – man kan inte koncentrera sig på jobbiga saker när man arbetar. Det är ett väldigt roligt arbete också, så det är absolut ett slags flyktmetod.