Det började med historien om Eklund
UNT:s kultursida fyller 50 år och vi firar med att återpublicera den allra första texten: Thorsten Eklanns recension av skådespelaren Ernst Eklunds memoarbok om uppväxten i Östervåla. Läs om sockenhistorien, en dödlig abort - och en första apelsin i Uppsala.
UNT, 21 december 1959.
Foto:
Teaterpubliken känner Ernst Eklund som scenens oöverträffade gentleman. I otaliga westendkomedier har han spelat älskare och fruntimmerskarl, firad diplomat, framstående politiker, stor industrichef, lord och succéförfattare, ständigt lika distingerad och diskret elegant. Vem kunde ana att Eklund bär på ett rustikt förflutet, att denna scenens sobra storfurste har slitit bonddräng i sin ungdom, mockat stall och lagård, sprättat dynga på gärdena och stått så nära jord och djur som det bara var en kroppsarbetare förunnat på den gamla vischan. Men så är det i alla fall. Han berättar om det i en bok med den mystifierande titeln Mina år i Klostret (Norstedts förlag).
Klostret - ja, det är ingen meditativ helig plats utan namnet på en bondgård i Östervåla, dit Eklund kom som liten. Gården ägdes av hans morfar, den myndige kyrkvärden och nämndemannen Jan Ersson. Memoarerna börjar med ett dramatiskt kapitel om hur pappa Eklund, som var skollärare i Hälsingland, gick ner sig i en vak och med knapp nöd räddade sig undan drunkningsdöden, för att i stället ådra sig lungsoten. En aprildag 1883 kom änkan hem till föräldragården och där fick Ernst Eklund uppleva några strävsamma och spännande år. Jan Ersson var välbärgad men snål mot de sina. Han hade svårt att skriva men han hade lätt att skriva på. Han var en hedersman med ett fyrkantigt sätt, summerar dottersonen.
Eklunds minnen följer livet på den uppländska bondgården och det segt monotona arbetets rytm. Vardagsknoget och helgdagsstämningarna får en makaber skuggning genom den sinnessjuke morbrodern. Med stort ogillande ser lille Ernst en eftermiddag hur morbror Erik plöjer, hör hur han alldeles oregerligt grälar på hästarna och rycker dem våldsamt i tömmarna. Plötsligt kastar han tömmarna över ryggarna på de svettiga kamparna och springer till skogs. Och det mitt i bråda vårbruket. Det var inte bara ett tillfälligt sabotage. Morbror Erik strejkade till sin död vid 83 års ålder. Han blev allt underligare och utgjorde tidtals en fara för omgivningen. Porträttet av den sinnessjuka får något av socialt reportage om isolering och vårdbrist.
Eklund registrerar hur kattungar dränks, hur märren Gamlan bits, hur det känns att bli utskrattad i skolan. Han berättar om Tjock-Olle som brutalt slogs till döds (utan att rättvisan ingrep), om kusiner, åskslag, homofila drängar, fartvidunder och hur han försökte sig som kolportör. Men Onkel Toms stuga var, trots Amerikafebern på många håll, inte begärlig. Vad angår oss negrerna, värjde sig de utsedda köpoffren. Vi har ju almanackan, länstidningen och - skyndade man sig att tillägga - Bibeln.
Där är en resa till Uppsala som för Östervålapojken blir rena upplevelsen. Åket rullade fram över Svartbäcksgatans kuller stenar och morfar ptroade utanför en port. Inne på gården fanns det ett bondkvarter. Sen hästarna ställts på stall gick folket till vila i ett rum ovanpå. Tio karlar samsades om britsar och om golvutrymmet. Det snarkades och pruttades och unge Ernst hade svårt att somna för odörens skull. Men han hade i alla fall fått se det sägenomspunna Uppsala och förde med sig hem en sällsynt sak - en apelsin.
Memoarerna tangerar sockenhistorien. Där är mordet på klockare Åkerlund som skulle vålla så stort rabalder. Eliel Löfgren skrev till och med en bok om det, den bekanta Klockorna i Östervåla. Kyrkoherden i församlingen anklagade skollärare Blomberg, som efterträdde den mördade, och nitiska sockendeckare drev det därhän att Blomberg häktades. Men då utbröt ett veritabelt bondeuppror. Man skrev på sympatilistor och skaffade en dyr och fin advokat åt Blomberg, som så småningom också förklarades icke skyldig. Men, skriver Eklund, vad kände präst och klockare när de vid högmässor, aftonsånger och begravningar sjöng sin växelsång: Herran vare med eder. - Med dig vare ock Herran. För att inte tala om vad Herran själv tänkte!
Den gamla goda tiden var visst inte så god. Ernst Eklund kan ge besked på många punkter. Om kärlek och trolldom och hemfridsbrott. Han jagade kyskt och blygt på Veneris marker. Det är ett kapitel om hänsyn och kvinnodyrkan, som kunde få nutidens raggare och vulgärbrudar att spärra upp ögonen. Vid herdestunderna låg ynglingarna på allmogets urgamla sätt fullt påklädda hos flickorna. Kläderna fick tjäna som preventivmedel. Ibland blev ändå en tösstackare med barn och enligt tidens dubbelmoral tjänlig att allmänt bespottas. Den "felande" pigan fick ensam skulden, medan storbondesonen fegt höll sig undan, aktad och beklagad.
Eklund redogör för ett patetiskt fall, då en flicka som abortmedel tog för stor dosering saffran. Dödsfallet betecknades som självmord och enligt den grymma seden fick den döda inte läggas i vigd jord. Den unge mannen måste själv gräva ned sin käresta. Som i en skräckroman från det idylliska 1800-talet arrangerar Eklund en kuslig, mörk och blåsig kväll. Den ovigde änklingen bär ensam den döda och måste två gånger sätta sig ned och vila på vägkanten. Han satt med armen om henne och hon lutade sig mot honom med nedböjt huvud. I mörkret kunde man ta dem för ett älskande par. Inne på självspillingarnas smala jordremsa till kyrkogård var det ännu mörkare än på landsvägen. Med möda lyckades den unge mannen finna den grop han grävt kvällen förut. Moln och mörker var hans enda vittnen, skriver Eklund och tillägger: Det borde varit stjärnor.
Som barn funderade Eklund på bli skogsvaktare eller sergeant. Så slog han bort de grillerna. En dag då han höll på att skära vete kom det plötsligt över honom en oro för framtiden. Det var ju ingen idé att fortsätta som dräng. Han tänkte på att bli lärare, men att vänta ännu ett par år för att komma in på seminariet syntes honom omöjligt. Då erinrade han sig en student, också en bondpojke från Östervåla, som hade tagit sin examen från Fjellstedtska skolan i Uppsala. Den skolan var ju rena välgörenhetsinrättningen, tänkte han. Och så sökte Ernst Eklund och kom in på Fjellstedtska. I nästa minnesbok får vi väl höra om den tiden.
Mina år i Klostret är en ganska ovanlig memoarbok. Futila små händelser blandas med egendomliga och uppskärrande. Ernst Eklund berättar novellistiskt, underhållande och rakt på sak. Som den skickliga teaterman han är ordnar han det brokiga stoffet i effektfulla scener - humörfriska, spännande, melodramatiska, lätt känslosamma. Bakom de många minnesbladen förnimmer man hela tiden Ernst Eklunds eget gentlemanship.
Thorsten Eklann
Journalist, redaktör och manusförfattare, född 1896 i Laske-Vedum Skaraborgs län och död 1974 i Uppsala.
Så jobbar vi med nyheter