Jag hörde inte till dem som imponerades av Krunegårds ”mognare” sound på ”Mänsklig värme”. Hans stora kvalitet är en kombination av megalomani och självföraktande nervighet, och när han försöker tygla sig själv tappar jag intresset. På ”Rastlöst blod” är han lyckligtvis hejdlös igen. Att han rimmar Hell Yeah med Norrtälje säger det mesta. Den eventuella mogenheten märks den här gången i stället på att döden och dottern tar plats i texterna. Musiken bubblar sig igenom skamlöst många referenser, och det är då han blir som bäst. ”Rastlöst blod” är knappast ett evangelium, men det bästa Krunegård har gjort på mycket länge.
Bästa låt: ”Helli”