Det banala är styrkan

Han har beskrivits som en Ulf Lundell "utan denne artists poetiska kraft". Det känns som en ganska träffande beskrivning. Magnus Lindbergs kraft ligger, trots likheter med Lundell när det gäller nostalgi och självutlämnande texter, snarare i enkelheten. Artister som inte klär sina texter i en kostym av snygga formuleringar och bildspråk blir desto mer nakna. Och är det något Lindberg står för så är det den totala nakenheten, speciellt när han som den här kvällen är ensam på scenen.Jag är kluven till Magnus Lindberg som artist. Låtmaterialet står bara snäppet över Tomas Ledin i banalitet, dock utan nämndas töntighet (inga Sensuella Isabella). Men när han framför dem live så blir det ändå stundtals magiskt.Delvis handlar det om den hesa rösten, som låter som om den varit i Helvetet men vänt tillbaka för ett sista framträdande. Men det handlar också om att han inte får någonting gratis. Trots att han i början av konserten sätter sig på knä för att publiken ska sjunga med i covern Walking in Memphis så är det knappt någon som gör det. När publiken senare istället spontant sjunger med i en av hans egna låtar verkar han lika förvånad som jag.Men mest får han kämpa, och han gör det, som om varje ord kostade ett helt livs ansträngning att få ur sig. Det ger också en kraftfull närvaro. Gränsen mellan Lindbergs sånger och han själv är stundtals obefintlig. Och ibland sitter de enkla textraderna perfekt. De blir poesi i sin renaste form, som träffar på ställen där det känns som mest. Låt oss hoppas att Grymlings aldrig återförenas.