Det är Tennis Bafras år i år

Att spela musik för att bli kända är inte Tennis Bafras grej. De har repat i närmare 15 år utan att vare sig spela live eller släppa något material.
– Vi försökte skaffa en spelning runt 1995. Vi kände en kille på Emmabodafestivalen som sa att om vi skickade in en inspelning skulle vi få spela där. Men vi orkade inte spela in något. I stället tog vi ett litet kanadensiskt band och spelade in på kassett, vi tänkte att ingen skulle ha hört dem ändå. Och fick svaret att det lät alldeles för dåligt och att vi inte fick spela, berättar bandets sångare Johan Eriksson. 

Frågan om varför de inte spelat live har ett enkelt svar; ingen har bett dem.
– Ingen av oss har varit särskilt drivande så det har bara inte blivit av, säger gitarristen Johan Zettergren.

Det var först när basisten Thomas Gjerdingen kom med i bandet, för ett par år sedan, som det började röra på sig lite. Han tyckte att det var dags att bandet gjorde en riktig inspelning. Alla i bandet stämmer in i att det inte hade hänt något utan honom. Men framgången började inte där. Innan de ens släppt sin första singel spelade de på ställen som Debaser och Fritz’s Corner, och inte att förglömma, som förband åt husgudarna Polvo. Vägen dit hör till den gamla skolans framgångssagor; de blev upptäckta av ett skivbolag. Efter att ha hört några demoinspelningar på Myspace hörde skivbolaget Nomethod av sig och frågade om bandet kunde tänka sig att bli signade. Senast förra veckan fick Tennis Bafra ett bokningsbolag så nu är tiden inom replokalens fyra väggar förbi.

Många band gör allt för att bli upptäckta. Och så kommer det ett band som inte ens orkar ordna en spelning och ändå blir omskrivna på musikbloggar och får både skivbolag och bokningsbolag.
– Hur det är möjligt? Ska man bli lite filosofisk så skulle jag nog säga att vi är oss själva. Vi har inget mål, vi spelar det vi själva tycker rockar. Kanske är det så att det märks, säger gitarristen Niklas Tidholm.

Tennis Bafra spelar klassisk 90-talsindierock, mer eller mindre utan nyare influenser. Alla år av isolering i replokalen har satt sina spår och bandet lever kvar i Sonic Youths glansperiod. Vad är det då som är så bra med 90-talsmusiken?
– Det finns ingen musik som betyder så mycket som den man lyssnar på i gymnasiet. Kanske satte det sig mer hos oss än hos andra, säger Johan Eriksson.