– Jag är verkligen glad över upplägget på Bokens Dag, det är så fint att få läsa högt för publiken, säger Cilla Naumann.
Hon är en av sex författare som presenterar sina böcker i Uppsala Universitets aula 23 oktober. Cilla Naumann debuterade med romanen "Vattenhjärta" 1995 och har sedan dess skrivit 15 böcker, varav flera ungdomsromaner. Nu är hon aktuell med romanen "Den oändliga familjen".
– På Bokens dag kommer jag att läsa ett stycke med stark laddning. Jag har skrivit en bok på gränsen mellan verklighet och fiktion och man kan själv välja hur man ser det. Eventuellt kommer man under läsningen att pendla mellan att "det här måste vara självupplevt" och "det här är påhittat".
Händelsen som "Den oändliga familjen" kretsar kring är ett laddat minne från Cilla Naumanns barndom. I huset mittemot det hon växte upp i flyttade en ny familj in, en familj som senare drabbades av en fruktansvärd tragedi. Cilla Naumann växte upp med det smärtsamma minnet av händelsen – men minnen är som bekant inte alltid pålitliga och i romanen utforskar hon detta.
Är sanningen viktig för dig?
– Både och. Jag är journalist från början och arbetade på Dagens Nyheter i 26 år, bland annat som kriminalreporter. Jag bevakade många stora händelser och hade väldigt höga ambitioner. Hade jag inte varit med om det jag var med om som journalist hade jag inte blivit författare. Det blev helt enkelt plågsamt för mig att vara den som skulle bestämma vad som var sanningen, många rättsfall var och är ju väldigt gåtfulla. Så jag slutade som reporter och började skriva böcker.
I "Den oändliga familjen" skriver Cilla Naumann ur flera personers perspektiv, för att "bredda sanningsfältet". Men hon vill inte prata alltför detaljerat om bokens handling.
– Jag vill att läsaren ska vaggas in i fiktionen och successivt uppleva vad de olika personerna i boken upplever. Och även efter att man fått veta vad som kommer att hända kan man kanske fortsätta hoppas att det trots allt inte ska hända.
Du var inte frestad att ta reda på exakt hur den här händelsen utspelade sig och skriva den berättelsen?
– Nej. Och jag skriver det rakt ut i boken, att detta är en omvänd journalistisk undersökning. När jag berättar om det kan det låta som att det är en komplicerad bok, men det är det inte. Många har sagt att den är lättläst. Jag skriver gärna böcker som inte är så långa, men som har hög densitet.