"Det är lätt att underskatta sina lyssnare"

Kontrabasisten Niklas Fernqvist beskriver sin trios musik som traditions- och normbrytande med många ytterligheter – men den räds ändå inte det melodiska och vackra. Dynamiken blir desto större.

Jag, som tidigare samma dag lyssnat till en av trions låtar på Youtube, Du som gick före oss, förstår precis. Associationerna gick från psalm till fri jazz till Eric Satie.
– Det är lätt att underskatta sina lyssnare. Allt är så snuttifierat i dag. Man tror inte att folk orkar lyssna längre än fem sekunder. Men vi har märkt att det är väldigt lockande till och med för ovana lyssnare när man blandar enkelt med friktioner.

Sådant är det nya albumet, Cembra, med rötterna i jazzen. Alla tre musikerna, Johan Graden, Konrad Agnas och Niklas Fernqvist, har spelat mycket jazz. Musiken är instrumental och bitvis improviserad. Men den har även influenser av pop.
– Det är berikande att röra sig i musiken – från bebop till pop till något helt fritt! Men det är också härligt att spela traditionell jazz, till exempel tillsammans med min pappa, Bertil Fernqvist, som är jazzgitarrist.

Egentligen är Niklas Fernqvist inte intresserad av att tala om genrer. Han poängterar att det där med att röra sig fritt i musiken för honom handlar om en tro på att det individuella konstnärliga uttrycket kan nå fram, oavsett estetik och genre.

Niklas Fernqvist undrar dock var jazzscenerna finns som tar emot yngre proffsmusiker? Han vill gärna passa på att ge en känga till jazzklubbar som inte vågar satsa på duktiga, unga jazzmusiker. I stället väljer man ”säkra kort”, det vill säga äldre musiker som man känner till.
– Det finns en stor återväxt bland unga musiker, även inom traditionell jazz, poängterar han.

Intresset för mer traditionell jazz är starkt även hos den yngre publiken. Man behöver bara gå in i valfri boutique för att konstatera att gamla skivor med Ella Fitzgerald och Billie Holiday är den nya, hippa bakgrundsmusiken.

Att det blev just kontrabas för hans del är en tillfällighet, säger Niklas Fernqvist.

Han är född i en musikerfamilj och gick sång- sedan ensembleklass på Domarringen och Tunabergsskolan i Uppsala. Började spela cello som femåring på Musikskolan, sedan trummor. Fortsatte på Södra Latins musikgymnasium Stockholm, sedan på Kungliga Musikhögskolans musikerutbildning. Elbasen byttes mot kontrabas efter övertalning från jazzkompisar.
– Sedan har jag jobbat med flera musiker som betytt oerhört mycket för mig, till exempel Gösta Rundqvist som fungerade som en mentor under tiden på Musikhögskolan.

Framtiden då? Den beskriver han som ”vidöppen”.
– Det enda som gäller är att jobba, jobba, jobba, otroligt hårt, konstaterar 25-åringen som alltid haft väldigt lätt för sig.

Turnéer blir det förstås, tillsammans med trion. Och så blir det betydligt fler egna kompositioner i framtiden, intygar Niklas Fernqvist.