UNT:s samtal med Martin Schibbye skedde i samband med yttrandefrihetskonferensen på Konserthuset på torsdagen.
Vad tycker du att en sådan här konferens ger för frågan om yttrandefrihet?
– Det är jätteviktigt att samlas och analysera. Vi lever i en tid där det är jaktsäsong på journalister och siffrorna på de årliga pressfrihetsmätningarna slår i taket. Det är rekord i antalet fängslade och kidnappade journalister. Någoting fundamentalt har förändrats, det finns inte längre någon respekt för journalister. Tidigare respekterade de olika parterna i krig dem men nu har vi blivit måltavlor. Journalister ses inte längre som neutrala observatörer utan som en del av konflikterna och den situationen är ny och något vi måste förhålla oss till. Så en sådan här konferens är viktig, även för de enskilda fall som tas upp under den. Den värsta skräcken man har som fängslad är att bli bortglömd och om fängslade journalister får veta att det talas om dem på en konferens i Sverige så kan det verkligen stärka dem och ge hopp. Dessutom gör den nuvarande situationen i Egypten, där en hel Al Jazeera-redaktion ska åtalas för terrorism bara för att de intervjuat muslimska brödraskapet, en sådan här konferens jätteaktuell.
Vad tror du att vi i Sverige behöver arbeta på framöver gällande pressfriheten?
– Jag tror man behöver gå från siffror och statistik till människor. Svenska politiker måste bli bättre på att lära sig fängslade journalisters namn och konkret fråga stater "Varför sitter ... fängslad". Sedan är ju ett av de stora hoten att det blir lite värre med pressfriheten varje år. Det är som den gamla liknelsen med grodan och det kokande vattnet, om man släpper i grodan när vattnet redan kokar så hoppar den ur. Men om man låter den vara i kallt vatten och långsamt höjer temperaturen så stannar grodan kvar och det är där vi hamnat nu.
Vad hade man i Sverige kunnat göra annorlunda för er när ni var fängslade i Ogaden?
– Jag vet inte, men jag tror att om det händer en gång till så bör den som är utrikesminister direkt ringa ned till landet i fråga och säga att det finns en pressfrihetsdimension i detta – dem ni har anhållit är journalister. Och det vet jag inte om det gjordes i vårt fall men jag tror det är viktigt att direkt just ta det till den högsta, politiska dimension. Om man ska hårddra det lite så är det ju så att vi har vant oss vid att journalister fängslas och vi bryr oss inte längre. Alla verkar i dagsläget veta vad den avlivade giraffen på Köpenhamns zoo heter och alla engagerar sig i det. Men burar man in en hel Al Jazeera-redaktion så blir det bara notiser, det behandlas på ungefär samma sätt som om man skulle råkat få en förkylning. Då behövs värdet av yttrandefrihet och vad det är och vad journalister faktiskt gör verkligen diskuteras. Dessutom tycker jag att stater ofta är väldigt pigga på att prata om att si och så många journalister har dött och man tycker att det är jätteupprörande, men det blir direkt mycket mer politiskt känsligt att nämna fängslade journalister. Och där behöver politiker bli bättre på att lära sig namnen på dem och ta upp dem konkret.
Hur känner du för att åka ut på liknande uppdrag framöver?
– Till Etiopien och Östafrika kan jag inte åka igen. Men jag tror på journalister som söker sanningar och åker ut till olika brottsplatser för att ta reda på vem som ljuger och vem som talar sanning. Journalistik som bara behandlar "å ena sidan, å andra sidan, tiden får utröna" kommer döda branschen. Men sen är det klart att jag har lärt mig jättemycket av min tid i Ogaden. För reportaget gick ju åt helvete. Vi gjorde en felaktig riskanalys och det är något man lär sig av.
Är det något du i efterhand skulle gjort annorlunda?
– Ja, efter vi blev gripna så uppmanade vi svensk media att inte skriva om vårt fall under perioden innan vi blev åtalade. Det ångrar jag idag. Alltså, jag tror att det kan finnas tyst diplomati men det får aldrig finnas tyst journalistik. Jag tror det var ett misstag att be folk att ligga lågt. Vvi har olika roller och journalister måste alltid blåsa på. Sen får politiker sköta den tysta diplomatin. I övrigt tror jag inte på ånger som metod i livet. Man får lära sig av det som händer.
Vad har du för planer framöver?
– Jag håller på att skriva ett reportage om Namibia just nu. Jag kan ju inte åka till Etiopien och Eritrea, som är några av de sämsta länderna i Afrika när det kommer till pressfrihet, men Namibia är faktiskt det allra bästa. Ingen journalist är fängslad och ingen är skjuten och det är någonting jag tycker är värt att lyfta fram. Så jag ska skriva ett reportage om Afrikas bästa land på pressfrihet. Ett positivt reportage men också som ett litet "in your face", Etiopien.