Bli arg. Eller kanske snarare: bli upprörd. Så kan titeln översättas på en bok som oväntat har seglat upp som en bästsäljare i Frankrike de senaste månaderna.
Eller, bok och bok förresten. Indignez-vouz är en 30-sidig pamflett, som säljs i boklådorna till det facila priset 3 euro (under 30 kronor).
Författaren är 93-åringen Stéphane Hessel, som var aktiv i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och senare verksam vid FN där han arbetade med sammanställningen av de mänskliga rättigheterna. Och nu vill han att dagens unga ska smittas av motståndsrörelsens indignation, och inspireras att förändra världen. Först och främst: omkullkasta marknadens makt. "Finansmarknadernas rådande internationella diktatur [...] hotar freden och demokratin", skriver han - och träffar nog därmed många fransmäns hjärtan.
Samtidigt är Hessel väl medveten om att fienden inte har ett lika tydligt ansikte i dag som då. Att anledningarna att uppröras inte är lika självklara, och världen mer komplex. "Vem ger order, vem bestämmer?"
Men det är sannolikt inte det smått klichéartade påståendet om samtidens komplexitet som har fått över 500 000 fransmän att köpa texten. Mer troligt är att det är uppmaningen - eller tillåtelsen? - att bli arg som tilltalar.
Visst har Hessel en poäng i att politiskt engagemang kan födas ur ilska. Man blir arg - och försöker förändra. Bra så. Men det finns också mycket annat som sporrar till handling: övertygelser, insikter, rationalitet.
Och frågan är om det av alla möjliga drivkrafter är just ilskan som behöver påeldas i dag. Tillbringa en dag på nätet: på bloggar, Facebook och i tidningarnas kommentarsfält - finns där inte mer än nog av upprörda, kränkta och förfördelade känslor?
Numera kan vi gnälla hur mycket vi vill, konstaterade Anders Mildner i en krönika nyligen (UNT 27/11) och lyfte fram det positiva med detta: när vi slipper bära frustrationen inom oss blåser den över så mycket snabbare.
(Frågan är om det också innebär att den där frustrationen i mindre utsträckning förvandlas till engagemang, eller tvärtom - men den diskussionen ryms inte i den här texten).
Det märkliga är att samtidigt som det offentliga digitala rummet flödar av upprörda känslor förefaller politiken mer självbehärskad än någonsin.
Fredrik Reinfeldt är denna tendens förkroppsligad: alltid samma, kontrollerade sätt att prata på, samma lugna, allvarliga ton. Som mest höjer han tonen något - och får en fördjupad rynka i pannan.
Dagens makthavare förväntas vara alltigenom kontrollerade utåt: inga ogenomtänkta yttranden. Aldrig okontrollerade känslor. Absolut inget ilskeutbrott.
Och medan makthavare straffas hårt för förflugna ord flödar alltså sociala medier av just detta: förbannade utgjutelser där man över huvud taget inte skräder orden.
Det liknar en upprördhetens obalans. Frågan är vad den leder till. Min farhåga är att det inte är ett ökat politiskt engagemang, utan snarare en större åtskillnad mellan "vi" och "dom". Vi som är upprörda - och de som spelar oberörda.