Det är bara krig
Krig i spel reduceras till bara underhållning av speltillverkarna, trots att grunden ofta finns i verkligheten. Potential finns till något större, anser Michael Gill.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är den omtalade flygplatsscenen i Call of Duty: Modern Warfare 2. Oavsett om du tvingas till att inte döda någon oskyldig, väljer att inte göra det eller låter pipan gå varm så har du egentligen inget eget val, ingen makt över utgången. Scenen på den ryska flygplatsen är stark, obehaglig. Det finns potential till något ännu större här, men tyvärr tappar Infinity Ward bort poängen någonstans i det nöjesparksåk som kampanjen är. Några egentliga motiv finns inte, och även om det traditionellt svartvita blandas upp i virriga gråskalor så finns det bara en fråga och ett svar. Vapnet och våldet är nyckeln. There is only war.
Infinity Ward avfärdar alla frågor om samtidsliknelser med ett snabbt "det är bara underhållning"-svar, och det gör mig förvirrad. Möjligheten att göra något större, att öppna för seriösare tolkningar skjuts ned direkt (om uttrycket ursäktas). Det gör mig besviken. Alla stora krigsfilmer har ett fredsbudskap, men i spelens värld strömlinjeformas allt till "bara underhållning". Trots att mediet i sig öppnar för ännu mer intressanta frågeställningar. Och spel som helt uppenbart grundar sig i verkligheten, som det snabbt nedlagda Six Days in Fallujah, får inte ens en chans. Det är ett problem, inte bara för mediets mognad. Att reducera krig till "bara underhållning" är mer än att bara säkra en så bred målgrupp. Det är att ta ställning.