Desperat idétorka

Samma CYHSY som albumdebuterade med ett av de senaste årens mest självsäkra och underhållande album, en skiva utan en tillstymmelse till tveksamhet inför att konfrontera klassiskt, Velvet Undergroundberoende indieskrammel med en söt naivism från ett band som bara lät så lyckliga över att få spela?
Min toleranströskel brukar vara hög både för underliga infall och rent trams. Men herregud, vad vill de den här gången? Det låter som desperat idétorka när de försöker knöka in tre år gammal diskorock i CYHSY-kläder, de upprepar idéer och kopierar sig själva, just de stilgrepp som förut kändes spontana liknar nu trötta formler.
Jag blir tvungen att gå tillbaka till debuten för att höra om den verkligen är den skiva jag inbillar mig, och jodå - där sitter varenda byggsten som en smäck. Men de få saker jag gillar på Some loud thunder gillar jag för att de borde vara bra, inte för att de är det.

Desperat idétorka

SKRAMMELPOP. Men vänta nu. Är det här Clap Your Hands Say Yeah?