"Denna droppe är mitt vittnesmål"

Berätta varför du kom till Sverige! uppmanade jag min mamma när en av våra gäster tyckte att invandrarna borde åka hem. Men mamma svarade inte, bjöd bara omkring sina kesokakor med russin och pudersocker och log. Varför sade hon ingenting? Det judiska ödet var inte något man serverade vid kaffebordet på den här tiden. Om hon skulle ha berättat sanningen om sitt liv skulle ju ingen längre ha kunnat vara glad. Då skulle den trevnad hon försökt skapa förstöras. Jag önskade mig Anne Franks dagbok till min tioårsdag. Det var 1960, samma år som romanen Skuggorna vid träbron av Zenia Larsson kom i bokhandeln. Det var min väninna som några år senare hittade den första delen i trilogin i sin mammas hylla och lånade ut den till mig. Sedan lånade vi Lång är gryningen (1961) och Livet till mötes (1962) på biblioteket. Min väninna var helt svensk men blev genom Zenia Larssons böcker nästan lika delaktig som jag i min mammas öde. "En droppe i det lidandets hav som inga böcker kan skildra", kallade Zenia Larsson sitt författarskap. Oss gav den enda droppen hela det djupa havet. Så mycket som vi som var unga då kunde ta emot. Jag hade lyckan att personligen få tacka författaren under dessa tidiga tonår, när hon kom på besök till Uppsala. Men då hade jag också läst romanen Åter till Babel som utkommit år 1964. Morfars kopparslantar (1970) återstod att läsa. En skrift där författaren reflekterar över sexdagarskriget och den tilltagande antisemitismen i Sverige.

Mellan gårdagen och nuet (1985) innehåller samlade skrifter av Zenia Larsson. När jag idag på nytt öppnar den läser jag att hon redan i gettot i Lodz hade avgivit ett löfte till sig själv om att vittna. Det löftet bar hon med sig till Sverige, sedan hon i likhet med min mamma kommit från Bergen-Belsen via Lübeck. Den 16 juli 1945 när "Kronprinsessan Ingrid" anlöpte hamnen i Helsingborg steg den 23-åriga Zenia Marcinkoska i land. Hon visste inte då att hon kommit för att stanna, men löftet att lära sig skulptera bar hon fortfarande inom sig. Redan efter två år antogs hon vid Konstakademin i Stockholm. Några veckor senare träffade hon sin blivande man, Per-Axel Larsson.

En dag år 1948 modellerar Zenia som i feber: en liten böjd kvinna med ett stort knyte på ryggen och en matskål i hand. När hennes lärare får se skulpturen säger han att "det där borde du skriva om." Han vet inte att hon före kriget uttryckte sig med pennan. Ändå ber han henne använda ordet istället för leran. Ingen vet vad hon har varit med om. Men det kommer att dröja många år till innan hon vågar berätta. Tio år efter krigsslutet när Olof Lagercrantz befinner sig i Tyskland och gör intervjuer med unga tyskar för pressen formulerar han en fråga som drabbar henne personligen. Hon har då följt de svenska tidningarnas reportage om den nazistiska ideologin och om arvet den lämnat efter sig. Nu vill hon skrika ut att så var det inte för oss. Ingenstans kan hon ju läsa om sitt öde. Hon fylls av insikten om "att den som inte har varit med, den som inte genom en slump undkommit tyskarnas systematiska judeutrotning, den talar också ett annat språk."

Jag som läst Imre Kertész Mannen utan öde känner igen vanmakten hos en överlevande som inte kan dela sina erfarenheter med någon. "Varför hör man så få röster från de överlevande?" hade Olof Lagercranz undrat år 1955. Löftet Zenia Marcinkoska en gång givit sig själv hade visat sig omöjligt att förverkliga i lera. Hon måste skriva och berätta nu - om gettot i Lodz och om alla hon älskat som gått under. Zenia Larsson blev den första som gav oss vittnesbörd om de brott det judiska folket utsattes för under nazitiden. Hon var judinna, född i Polen, men levde den största delen av sitt liv här hos oss. Skulptör och författare. Redan när hon steg i land, tyckte hon om vårt språk. "Det kändes bra att lyssna till efter de tyska vrålen." Zenia Larsson är död. Hon blev åttiofem år gammal.

"Denna droppe är mitt vittnesmål"

Uppsalaförfattaren Susanne Levin tecknar konstnären och författaren Zenia Larsson minne.