Den vind som skriver sig själv
Bengt Anderbergs brytning med Werner Aspenström kom efter decenniers brevväxling - de spelade korrespondensschack - när denne valdes in i Svenska Akademien. Bengt Anderberg blev rasande och skrev ett ilsket brev till WA. Det resulterade i att WA eldade upp alla Anderbergs brev, en förlorad skatt, skriver Jan Mårtenson.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För säkerhets skull hade jag gjort en förfrågan i brev om jag kunde titta in hos honom. Han uppskattade att jag frågade först men försäkrade att jag inte skulle få ut så mycket om han satt ute i trädgården och bara kliade sig i huvudet. Många kom dit helt oanmälda. Då flydde han in i huset och låste om sig.
Jag minns de fina radiosamtalen som gjordes med honom på 1990-talet. Han filosoferade fritt och öppnade sin själ. Hans sommarprat höjdes också till en högre nivå. De avslutade han alltid med att spela Internationalen. Han hade sett alla politiska svängningar och tillägnade den sista gången de gamla hederliga gråsossarna.
I likhet med många ateister (kanske ett slags protest mot uppväxten i en prästfamilj) var han bibelsprängd och kunde till och med hebreiska.
Hans brytning med Werner Aspenström kom efter decenniers brevväxling - de spelade korrespondensschack - när denne valdes in i Svenska Akademien. Bengt Anderberg blev rasande och skrev ett ilsket brev till WA. Det resulterade i att WA eldade upp alla Anderbergs brev, en förlorad skatt.
"Jag tyckte gränsen gick redan när han tog emot doktorshatten", sa den anarkistiske Anderberg i samtalet med Strömstedt.
WA fortsatte skriva brev till Astrid Anderberg så indirekt behöll han kontakten med sin vän.
Berättelsen om Hank i kortprosaboken I flykten återvänder jag ofta till. Hanky boy fick inte loss händerna från cykelstyret förrän han fått i sig några supar. Anderberg skriver om honom med värme och empati.
WA:s dikt Teologi för en grubblande vän kan jag utantill:
Gud har inte skapat all himmel och all jord.
Gud har inte skapat hela Danmark,
särskilt inte den hiskliga staden Köbenhavn,
möjligen Örsteds park och vissa delar av Zoo.
På Bornholm har Gud skapat korn- och vetefälten,
inte den stora Natoanläggningen.
Gud kan räkna sandkornen runt Due Odde,
inte runt hela kusten,
inte vågorna på havet.
Nu är båda borta, kanske återförenade i den vind som skriver sig själv.